När batterierna i min mp3-spelare dog häromdagen bestämde jag mig för att istället plocka fram min gamla mp3-spelare. På den finns nästan bara rap-musik med alldeles för mycket svärord och beep-ord och mycket av musiken är av lokala förmågor i gymnasieåldern, inte riktigt min musikstil kanske.

Jag fick den för några år sedan av min son som tyckte att jag som ägnar flera timmar om dagen åt att ta mig till och från jobbet borde ha något att lyssna på. Spelaren hade han köpt av en kompis så det var inte riktigt hans favvo-musik på den heller. Den är lite gammal och skruttig och usb-kontakten som behövs för att lägga till eller ta bort musik är defekt, men jag gillar den ändå för den betyder något särskilt för mig.

Låtarna berättar så mycket om hur det är att vara ung idag och det kan vara bra att bli påmind, man glömmer ju med tiden.  Det handlar om den första pirriga kärleken, om kompisar, om att må dåligt och att känna solidaritet med dom som inte har det så lätt i samhället idag.

Nästan alla barn bryr sig om dom som det är synd om, men när vi blir vuxna så kommer vi till en punkt där vi bryr oss allt mindre bara vi själva har det bra. Undrar varför det blir så? Kanske resignerar vi och tänker att lilla jag inte kan påverka något ändå eller är det så att vi tycker att folk får skylla sig själva om dom inte lyckas så bra i livet?

Hursomhelst är det lätt att glömma alla trasiga människor (och många av dom ungar) som varit med om krig, övergrep, att folk mördats runt omkring dom eller lever i en miljö full av droger och bråk. Det är nog bra att bli lite påmind om det ibland.

När jag lyssnar på den musiken blir jag också nostalgisk, för jag tänker på min son som så plötsligt ville bli stor och bara hängde med kompisar och nästan aldrig var hemma. Nu har han flyttat hemifrån för ett halvår sedan och jag saknar honom sjukt mycket. Givetvis träffas vi ibland, men det är inte samma sak som att ha sina ungar runt omkring sig varje dag. Numera är jag ju också bara kvinna nr 2 i hans liv eftersom han nu har en flickvän. Jag vet att det måste bli så med tiden, men det känns lite i alla fall!

Jag saknar dig så Affix och undrar ofta hur du har det och om allt är OK med dig!

/ Amisa