Hörde igår ett radioprogram om att uppleva 40-årskrisen och kände igen mig väldigt mycket. Dels om att man inser att minst halva ens liv troligtvis passerat  och om känslan att man snart kommer tillhöra den generation som kommer att ”trilla över kanten” härnäst. Man ser tillbaka och undrar varför så få av planerna man hade när man var ung, verkligen blivit något av och sedan är det vanligt att man kastar sig ut i nya djärva projekt.

Jag känner verkligen igen mig i det och är minst sagt oerhört redo för någon typ av omstart i livet, skulle gärna vilja flytta från orten, byta till något väldigt spännande jobb eller varför inte emigrera?

Men jag tycker nog att namnet ”40-årskris” är lite missvisande, det är väl snarare frågan om att utvärdera sitt liv hittills och fundera över vad man vill göra av den resterande delen. Om det leder till att man genomför något man funderat på så är väl det jättepositivt?