Alla inlägg under mars 2009

Av Amisa - 18 mars 2009 22:50

Har drabbats av ett problem, men det är av det lättare slaget. Mina favoritjeans har efter två månaders viktnedgång börjat sitta för löst i midjan.


Dom halkar ner hela tiden så att jag får ”Gällivarehäng” och jag går hela tiden och drar upp dom. Det är ett angenämt problem som jag gärna har  :))


Jag har sytt in dom lite i midjan nu, men hoppas att problemet snart dyker upp igen!


/ Amisa

Av Amisa - 16 mars 2009 21:52

Här en urskön låt som jag hittat tack vare att den finns som ett beat i en rap-låt, fast då i lite snabbare takt. Tycker faktiskt att den är ännu bättre med lite rap pålagd!

 / Amisa

Av Amisa - 15 mars 2009 23:26

Hörde igår ett radioprogram om att uppleva 40-årskrisen och kände igen mig väldigt mycket. Dels om att man inser att minst halva ens liv troligtvis passerat  och om känslan att man snart kommer tillhöra den generation som kommer att ”trilla över kanten” härnäst. Man ser tillbaka och undrar varför så få av planerna man hade när man var ung, verkligen blivit något av och sedan är det vanligt att man kastar sig ut i nya djärva projekt.

Jag känner verkligen igen mig i det och är minst sagt oerhört redo för någon typ av omstart i livet, skulle gärna vilja flytta från orten, byta till något väldigt spännande jobb eller varför inte emigrera?

Men jag tycker nog att namnet ”40-årskris” är lite missvisande, det är väl snarare frågan om att utvärdera sitt liv hittills och fundera över vad man vill göra av den resterande delen. Om det leder till att man genomför något man funderat på så är väl det jättepositivt?

/ Amisa
Av Amisa - 13 mars 2009 22:55

När batterierna i min mp3-spelare dog häromdagen bestämde jag mig för att istället plocka fram min gamla mp3-spelare. På den finns nästan bara rap-musik med alldeles för mycket svärord och beep-ord och mycket av musiken är av lokala förmågor i gymnasieåldern, inte riktigt min musikstil kanske.

Jag fick den för några år sedan av min son som tyckte att jag som ägnar flera timmar om dagen åt att ta mig till och från jobbet borde ha något att lyssna på. Spelaren hade han köpt av en kompis så det var inte riktigt hans favvo-musik på den heller. Den är lite gammal och skruttig och usb-kontakten som behövs för att lägga till eller ta bort musik är defekt, men jag gillar den ändå för den betyder något särskilt för mig.

Låtarna berättar så mycket om hur det är att vara ung idag och det kan vara bra att bli påmind, man glömmer ju med tiden.  Det handlar om den första pirriga kärleken, om kompisar, om att må dåligt och att känna solidaritet med dom som inte har det så lätt i samhället idag.

Nästan alla barn bryr sig om dom som det är synd om, men när vi blir vuxna så kommer vi till en punkt där vi bryr oss allt mindre bara vi själva har det bra. Undrar varför det blir så? Kanske resignerar vi och tänker att lilla jag inte kan påverka något ändå eller är det så att vi tycker att folk får skylla sig själva om dom inte lyckas så bra i livet?

Hursomhelst är det lätt att glömma alla trasiga människor (och många av dom ungar) som varit med om krig, övergrep, att folk mördats runt omkring dom eller lever i en miljö full av droger och bråk. Det är nog bra att bli lite påmind om det ibland.

När jag lyssnar på den musiken blir jag också nostalgisk, för jag tänker på min son som så plötsligt ville bli stor och bara hängde med kompisar och nästan aldrig var hemma. Nu har han flyttat hemifrån för ett halvår sedan och jag saknar honom sjukt mycket. Givetvis träffas vi ibland, men det är inte samma sak som att ha sina ungar runt omkring sig varje dag. Numera är jag ju också bara kvinna nr 2 i hans liv eftersom han nu har en flickvän. Jag vet att det måste bli så med tiden, men det känns lite i alla fall!

Jag saknar dig så Affix och undrar ofta hur du har det och om allt är OK med dig!

/ Amisa

Av Amisa - 11 mars 2009 23:57

Trots min övervikt har jag aldrig provat några konstiga bantningsmetoder och det finns framförallt en stor anledning till det. När jag var i mellanstadie-åldern drabbades min storasyster av anorexia, alltså ätstörning med självsvält. Det som från början bara handlade om att bli av med några få överflödiga kilon blev snart till en mani istället. Hon började hoppa över måltider, äta pyttelite och ägna timmar varje dag åt hårda träningsprogram. Kilona började snabbt trilla av henne och i början fick hon säkert komplimanger över hur duktig hon var, men snart märkte vi att något var fel, allvarligt fel, med henne. Hon blev så mager att revben och benknotor syntes på henne och hon kunde inte längre dölja att hon inte kunde äta utan blev äcklad av mat.

På den tiden pratades det aldrig om ätstörningar, vet inte om det beror på att det var ovanligare då eller om det bara inte pratades om det. Syrran blev magrare och magrare och vi började bli oroliga att hon faktiskt skulle kunna dö av sviterna. Hursomhelst fick vi söka hjälp åt syrran och hon blev inlagd på sjukhus i ca ett halvår. Där skulle hon få psykologhjälp och lära sig äta igen. Men det var inte bara syrran som behövde hjälp utan hela familjen fick gå i gruppterapi och diskutera varför hon mådde så dåligt.

För ätstörningar handlar aldrig bara om viktproblem och kilon, det handlar mycket om att ha ont i själen, att ha dålig självkänsla och att tycka att man inte duger och att inte få den bekräftelse man så väl behöver. I verkligheten var det nog så att vår familj inte heller mådde särskilt bra, det var nog bara det att vi andra uttryckte det på andra sätt. Våra föräldrars äktenskap knakade i fogarna, stämningen hemma var tryckande och luften så tjock att den kunde skäras med kniv och jag tror det också var en bidragande faktor till att min syrra blev sjuk.

Det är inte lätt att vara ung! Man kämpar med dålig självkänsla och för att få uppmärksamhet. Dessutom måste man leva upp till en massa krav: man måste lyckas i skolan, se bra ut och ha snygga kläder och vara populär och så funderar man givetvis över vad man vill med sitt liv och vilken riktning man ska välja i livet. Jag själv mådde inte heller bra, men hanterade det istället genom att skaffa mig en pojkvän och fly hemmet.

På sjukhuset hade nog inte personalen heller så mycket erfarenheter av att behandla tonåringar med anorexi. Behandlingen gick mycket ut på att tjata på ungdomarna att dom måste äta och övervaka måltiderna så att dom inte kunde ”fuska sig igenom” dom. När vi kom på besök berättade syrran stolt hur hon senast lyckats överlista personalen och spottat ut mat från toans fönster.

Det dröjde bra länge innan hon fick sjukdomsinsikt och inte såg en tjockis när hon såg sig i spegeln och så småningom kunde hon börja äta lite och sedan lite till och så småningom fick hon komma hem igen. Men fortfarande många år efteråt hade hon ett ansträngt förhållande till mat, kunde inte äta vissa grejor och ältade jättemycket om hur onyttigt allt var. Med tiden har det gått över och nu verkar det inte längre vara ett problem.

Några år efter anorexisjukan råkade min syster få hjärnhinneinflammation och hamnade på en infektionsklinik. Natten innan jag skulle hälsa på henne sov jag mycket oroligt och drömde en mardröm om att hon dog. Av rädsla över att det skulle vara en sanndröm, så vågade jag inte berätta för någon om min dröm.

Min syrra lever ännu 30 år senare, så det var bara en mardröm framkallad av min rädsla att kanske mista henne. Det hade ju varit så nära den där gången när hon hade anorexi, kanske vi bara hade henne till låns nu?!

/ Amisa

Av Amisa - 9 mars 2009 23:22

Till för ca 10 år sedan jobbade jag hos ett stort industriföretag och där fanns en trevlig tradition på Internationella Kvinnodagen. Tjejerna på expeditionen i fackklubben brukade baka bullar och koka kaffe och alla vi tjejer i fabriken fick komma dit och fika och snacka en stund. Det skapade en fin känsla av samhörighet och att det var en speciell dag.

Där jag jobbar idag på ett annat stort industriföretag märker man ingenting av vad det är för dag. Förmodligen är det inte ens många som vet det!?

Som min kompis också sa häromdagen:

-”Varför behövs det överhuvudtaget en sådan dag, borde vi inte ha kommit längre med jämlikheten?”

Men faktum kvarstår ju att kvinnor fortfarande bara tjänar ca 80 % av vad deras manliga kollegor tjänar (trots att kvinnor i genomsnitt studerar i fler år än män) och kvinnor ägnar fortfarande mer tid åt barnen och hushållet än vad män gör, så tydligen behövs dagen fortfarande.

Felet beror nog på oss alla, män som breder ut sig och tar plats på andras bekostnad och vi kvinnor som inte ser till att synas och höras i tillräcklig utsträckning. Och så är vi nog alla till viss del fast i traditionellt könsrollstänkande.

Men yngre personer är bättre på det här än vi gamlingar, så ännu finns det hopp för framtiden!

/ Amisa


PS! Spelar den här låten speciellt tillägnad min bror.

Av Amisa - 8 mars 2009 19:17

Vilka förebilder vi har, speglar dom värderingar som råder i vårt samhälle. Idag handlar det mycket om att synas, vara snygg, rik, ha rätt märken på kläder och accessoarer och synas ihop med rätt människor.


Sorgligt tycker jag, för vad är det för konst för en person som fötts rik eller ärvt en hel förmögenhet att bara glida runt och shoppa och festa? Vem som helst som har gott om pengar kan väl slinka in i en affär och köpa sig en Gucci-väska för en förmögenhet? Eller varför inte anställa en personal shopper som gör det åt en? Det är tragiskt att många av våra unga människor (och kanske en del äldre också?) så lätt faller för den här glättigheten istället för att se upp till människor som verkligen uträttat något i sina liv.


Eftersom det är internationella kvinnodagen idag tänkte jag ge lite exempel på några kvinnliga förebilder…..

Vad sägs t ex om Marie Curie som forskade om radioaktivitet och var en av dom som upptäckte grundämnena radium och polonium.

Astrid Lindgren, allas vår älskade barnboksförfattare som påverkat många av våra värderingar.

Aung San Suu Kyi som kämpar för demokratin i Burma.

Madonna som är känd sångerska och skådespelerska och som också påverkat klädmodet.

Ada Lovelace var matematiker och analytiker, en av dom första som skrev dataprogram.

Kajsa Bergqvist en duktig höjdhopperska som vunnit många priser. Jenny Lind, en av sekelskiftets främsta sångerskor.

Florence Nightingale, en berömd sjuksköterska under Krim-kriget.

Anna Politkovskaya som var en rysk journalist, författare och förkämpe för mänskliga rättigheter.


Själv tycker jag att Beryl Markham var en jättespännande person. Hon var kvinnlig flygpionjär under 30-talet och var den första kvinnan att soloflyga i öst-västlig riktning över Atlanten. Hon levde sitt liv i Kenya där hon var hästtränare och hon hann också under sitt långa liv kämpa mot lejon och annat spännande.


Tänk att leva ett så spännande liv som hennes, det måste vara betydligt mer upphetsande än att köpa Gucci-väskor för pappas pengar!


/ Amisa

Av Amisa - 7 mars 2009 19:51

Ytterligare en vecka har passerat och det är återigen dags att jämföra min vikt med mitt viktmål. Har hållt på med att försöka gå ner i vikt sedan början av januari och hittills har det gått bra. Men den här veckan har det inte gått lika bra, har endast lättat med 0,2 kg. Alltså 0,8 kg mindre än vad som var målet.

Efter förra helgens magsjuka inleddes den här veckan med att jag skulle bjuda på middag. Vill inte gärna bjuda mina gäster på två morotsstavar i kors på tallriken enligt den franska mattraditionen, så istället blev det kyckling i gräddig pepparsås, semlor till kaffet och choklad som tilltugg senare på kvällen. Ja ni förstår, det blev väl lite för mycket av det goda!

 Just nu känns livet lite segt. Vikten vill inte synbart röra sig neråt och det är bara mulet och grått varenda dag. Är det någon som sett till någon vårsol någonstans i Sverige? Jag börjar misströsta att den någonsin kommer visa sig igen.

Och semestern, det känns som om det är hundra år kvar till den! Skulle bra gärna vilja planera in någon spännande resa för sommaren, men pengarna räcker kanske inte till det. Har två barn som fyller år i maj och sonen tar sedan också studenten i början av juni, så det känns som om pengarna snabbt kommer flyta ur mina händer redan före semestern.

Kanske vore bättre att fundera över en cykelsemester istället, då får jag både mycket motion och en billig semester!

/ Amisa

Presentation

Omröstning

Tror du att elpriserna kommer återgå till det "normala" snart?
 Ja, nu är det ju sommar!
 Kanske?
 Nej, inte förrän kriget är slut!
 Nej!
 Nej, det här är det nya "normala"?

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards