I dag på väg hem från jobbet tog jag en promenad genom skogen. Solen gassade och fåglarna kvittrade glatt sina vår-truddelutter. Det var inte bara jag som hade hittat dit, där fanns en hel del personer. Det var småbarnsföräldrar på promenad med sina små telingar, hundägare med sina jyckar och så en massa joggare.

En del hade redan hittat formen och  plöjde i snabb takt genom skogen, men för en del gick det trögare. Dom segade sig motigt framåt med en plågad min. Påfallande många är utrustade med olika typer av mätare: för puls, blodtryck, energiförbrukning, distans och så givetvis tidtagarur.

Själv gick jag i maklig takt och filosoferade, lyssnade på fågelsången och letade fram vårens första tussilago ur diket. Sedan satte jag mig på en bänk i solen och bara njöt av tillvaron. Efter en stund kom en kille med en stor hund förbi. När hunden kom till den soliga gläntan satte han sig resolut ner och vägrade gå vidare, trots husses lockande och pockande.

Tänk, två själar och samma tanke! Varför inte stanna upp en stund och bara njuta av nuet, när det nu för en gångs skull ter sig som den bästa av världar! Sedan en liten fundering om dom som jäktar fram med sina tidtagarur, tror ni dom kommer fram tidigare till himlen om dom lyckas springa 2 1/2:an på under 13 minuter?