Förra veckan var det ett motionslopp här i vår stad. Tusentals människor hoppade, skuttade och sprang genom stadens gator och parker. Ja, det var en riktigt stor folkfest.

Men jag är väl lite trög för jag fattar liksom inte tjusningen med att springa och trängas med massor av andra på en hård asfaltsgata. Vi diskuterade det på jobbet och en arbetskamrat förklarade fenomenet med att det var en skön känsla att vara en del av någonting stort, att tillhöra en grupp och att göra någonting tillsammans.

Trög som jag är så föredrar jag att strosa ensammen i en stor skog och lyssna på fåglarna och trädens lugna susande. Jag blir liksom väldigt lugn och harmonisk i själen av det.

Häromdagen när jag var ute och strosade i skogen, letade jag upp en lugn, skön och solig skogsglänta där jag slog mig ner. Plötsligt brakade det till bakom mig! Jag vände mig om i fast förvissning att det var någon orienterare som sprang lite kors och tvärs i skogen. Dröm om min förvåning när jag upptäckte att det var en älgko som sprang förbi mig på bara några meters håll.

Nej, jag håller mig nog i skogen, vet faktiskt inte ens om jag skulle ställa upp i ett motionslopp ens om jag fick betalt för det!

Smaken är som baken delad och skönt är väl det!  

/ Amisa