Min vandrarkompis Ken från USA, bestämde sig för att göra Caminon, efter att han och hans fru hade varit på semester i Galicien. De åkte till Santiago de Compostela och Finisterre (världens ände) och träffade då åtskilliga pilgrimer och såg förbrödringen som hade uppstått emellan dom.

Han har funderat en del på varför han ville göra Caminon och vad det ger honom och det hela blev till en dikt:

"The journey to Santiago is not an endurance challenge, a test of fitness, a competition or awalk about miles.

The way is a journey into yourself.
A journey into friendship, contemplation, silence, nature, humility, spirituality & gratitude.

BUEN CAMINO,
Ken"

Han säger att Caminon har fått honom att komma i kontakt med känslor han stängt av efter år i arméns tjänst. Nu börjar han att sakta förändras och han tycker att en av dom viktigaste upplevelserna från Caminon är just vänskapsbanden som knyts här.

#elcamino

Appen bråkar med mig, så här kommer fortsättningen......

När vi kommer till härbärget är det första vi gör att duscha och få på oss rena kläder.
Sedan är det dags för klädtvättning, för dom flesta pilgrimer har bara två klädbyten med sig för att minimera vikten på ryggsäcken och kläderna behöver hinna torka innan man återigen ska packa ner dom. Därefter har man slapptid: surfar på mobilen, läser, umgås, fikar eller dricker öl.

Framåt kvällen börjar magen att kurra och det är dags att kolla upp var och med vilka man kan äta middag.

Vid tiotiden på kvällen ska det vara tyst och släckt så att alla trötta pilgrimer får tillräckligt med vila för att orka upp och vandra igen i ottan nästa dag.

#elcamino

Just nu har vi det väldigt varmt i norra Spanien, ca 28 grader i skuggan framåt lunchtiden. Då är det bra att vara upp i ottan och traska på i den sköna morgonluften. Idag började jag vandra straxt före kl 7 och det var första gången jag använde pannlampa för att se något.

Så småningom blir det ljust ute och efter två timmars vandring börjar jag närma mig en by där jag tänker stanna och äta frukost. Jag gillar att gå lite innan jag äter frukost, då smakar det så mycket bättre och mina ben får en välbehövlig vila.

Den här dagen köpte jag också en nektarin och satte mig på en parkbänk för att käka den.

Efter pausen fortsätter min vandring och nu börjar det bli väsentligt varmare. Jag såg den här stolpen som säger att det är 581 km kvar till Santiago de Compostela. Den visar ett större avstånd än skylten jag såg igår? Skit samma! Det är fullständigt normalt med lite förvirring här på Caminon och det är ju åtminstone mindre än de 80 mil som det var när jag startade så förhoppningsvis går vi ändå åt rätt håll?

Med solstinget nära analkande kommer jag till slut fram till dagens mål, Azofra. Jag är lite för tidig för härbärget har inte öppnat för dagen ännu, så det blir en öl på en bar tillsammans med några amerikanskor jag mött tidigare under dagen.

#elcamino

Den här morgonen startade jag tidigare än jag brukar, redan vid 7-tiden. Enligt väderprognosen skulle det bli 29 grader i skuggan efter lunch och hög värme är inte min grej. Det var fortfarande mörkt när jag gav mig iväg från storstaden Logrono, men inne i en stor stad är det inte något problem eftersom det finns gatlyktor som lyser upp vägen. Igår kväll var det party inne i stan och fortfarande när jag gick upp var det folk som partajade på gatan utanför och några sena nattrumlare var på hemväg för att sova ruset av sig denna söndagsmorgon.

Efter 1 1/2 timme kom jag fram till La Granja, ett friluftsområde för storstadsborna. Där fanns fina områden för att ströva runt i naturen, picnicplats, lekplats, en konstgjord sjö och en restaurang som serverade dagens frukost. Det var en riktig Lisa för själen!

När jag satt där och myste hörde jag en röst som sa: "Hi Susanne, nice to see you again". Det var min vän Ken, som gick lite längre än mig för några dagar sedan, men som jag nu kommit ikapp igen. Jag som hade inbillat mig att han var halvvägs till Burgos vid det här laget. Vi åt frukost tillsammans och traskade sedan vidare.

Straxt före byn Navarrete gick jag förbi den här skylten som visar avståndet till Santiago de Compostela. Därefter gick jag ytterligare 7 km, så nu har jag klarat av 23 av de 80 milen.

Eftermiddagen blev nästan outhärdlig varm och det var inte så gott om träd att gömma sig bakom. I den lilla byn Ventosa finns bara ett härbärge och sån tur var hade de en ledig säng för mig.

På eftermiddagen blev vi ett stort gäng som tillsammans gick till byns restaurang för att dricka lite kall öl och få i oss lite mat. Några personer kände jag lite sen tidigare, vi hade bott på samma härbärge, några var nya bekantskaper för mig. Efter ett tag dök ytterligare några personer upp och gruppen växte från 8 personer till 11. Gruppen bestod av många kanadensare, en från USA, en engelsman, en tysk, en holländare, en italienare, en irländare bosatt i Sverige och så jag. Det blev många spännande diskussioner bl a om Burning Man festivalen som en av personerna brukar delta i. Det blev en väldigt trevlig kväll!

#elcamino

En av de svåra saker som vi behöver lära oss är det som Sinnesrobönen talar om:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen".

Detta är mycket svårare än det låter! Vi vill så gärna fixa saker, men ibland ligger det utanför vår kontroll. Att låsa sig fast vid att hoppas på att något ska bli som vi önskar, precis på det sätt som vi önskar tar energi från oss. Det gör att vi blir ofokuserade för saker vi faktiskt kan förändra och de bra saker vi kan skapa i våra liv om vi lägger kraft på det. Det skapar också känslor av besvikelse och uppgivenhet.

På samma sätt är vi ofta obenägna att ändra på saker vi har makt över. Ta t ex något du är rädd för. Det kan vara spindlar, att tala inför en stor grupp, närhet till andra eller att åka hiss. De flesta rädslor sitter bara i vårt huvud och utgör inget reellt hot mot oss. Såvida du inte är jagad av ett lejon så handlar det "bara" om en felprogrammering av din hjärna. För att komma över rädslan måste vi vara modiga och exponera oss för just det vi är rädda för, även om det känns jätteläskigt. Först när du gör det så har du möjlighet att upptäcka att det du varit rädd för hela livet, faktiskt inte alls är farligt. Om du istället fortsätter att undvika det läskiga, så är din hjärna benägen att tro att du är vid liv endast för att du undvek det farliga och för varje gång du gör så växer din rädsla sig ännu starkare.

Att förstå skillnaden är inte lätt. Ibland kan vi tro att vi ska kunna förändra en annan person, men det går ju faktiskt inte om den personen inte är motiverad till det och inte ser någon mening med det. Den enda vi kan förändra är oss själva: vårt sätt att tänka, vårt sätt att bete oss på och hur vi reagerar på saker som händer inom och framför allt runt omkring oss. Först när vi har den medvetenheten kan vi styra våra liv på ett lugnare och mer tillfredsställande sätt.

Det finns mycket som talar för detta: psykologisk forskning och olika religioner, inte minst inom buddhismen. Inom psykoterapin finns nu en speciell inriktning som talar om just detta, ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Det finns också gestaltterapi och affektfokuserad psykodynamisk terapi som också arbetar med just acceptans.

De flesta personer kämpar med utmaningar av de här slagen. Vågar du utmana dig själv och göra det arbetet?

#acceptans #sinnesro

Hur står det då till med den fysiska hälsan efter 1 1/2 veckas intensiv vandring?

Jo det är rätt bra, jag har inga allvarligare skavanker. Mina sårskorpor på armen börjar ramla bort, medan blåmärkena fortfarande finns kvar. Några små tår är lite röda och svullna och har vattenblåsor, men det känns ännu inte så mycket som det ser ut. Jag hoppas att det håller sig så. Det nya som har tillkommit är att jag har fått en massa insektsbett, framför allt långt upp på ryggen, nacken och axlarna. Det kliar något förskräckligt och jag hoppas verkligen att det inte är vägglöss som bitit mig och att jag i så fall fått dom små rackarna med mig i min packning!

#elcamino #vandring

Idag har jag traskar vidare till Logrono, som jag kom till vid 10-tiden på morgonen. På vägen passerade jag den här muralmålningar som fanns brevid en utflyktsplats. Spanjorer är väldigt bra på att vara ute i naturen och de flesta större spanska orter har sådana här platser dit folk ibland åker till eller promenerar till för en härlig dag ute med familjen, vänner, kärestan eller hunden. Där finns vacker natur, bord och bänkar och ibland grillplatser.

Inne i stan hittade jag sedan ytterligare en muralmålning, som ser ut som en gubbe i kostym och med plommonstop. Rätt häftig tycker jag.

Jag smet in i katedralen och där pågick ett bröllop. Det var väldigt fint och jag som är lättrörd blev alldeles tårögd. Undrar om halveringstiden på ett äktenskap är längre i Spanien än i Sverige? Vi får hoppas det! Det brukar ju sägas att katoliker inte får skilja sig. Jag vet inte om det bara var förr, eller om det fortfarande är så. Vackert var det i alla fall och en ung kvinna sjöng "Hallelujah".

I en park hittade jag denna fina och väldoftande ros som passande nog heter "La Rose de Santiago de Compostela".

Jag längtade efter en lummig park och strosade lite längs floden. På tillbakavägen sprang jag på den här affären med porslinsdockor. Min dotter samlade på såna när hon var liten, men efter att ha sett en skräckfilm där dockorna fick liv och blev elaka och otäcka små väsen så ville hon inte längre ha dom kvar. Hoppas dessa inte väcker alltför mycket obehag.

#elcamino #vandring

Dagens vandring har tagit mig från den lilla staden Los Arcos till Viana, också det en väldigt gammal stad. Idag har vägen gått mycket upp och ner och solen har skinit från en molnfri himmel. Trots det var vandringen idag lätt och behaglig. Det har blåst en frisk vind i bergen och därför har värmen inte besvärat mig. Lite då och då har det också funnits träd att söka solskydd under. Jag har träffat trevliga vänner, både gamla sedan tidigare och också några nya. Bl a så hade jag en matpaus med några väldigt trevliga franska damer från trakten av Grenoble.

Imorgon ska jag bara gå en kort sträcka på 9 km till Logrono, som är den tredje största staden jag kommer till under Caminon. Resten av dagen ska jag se mig om där.

Staden Viana ligger på en kulle med utsikt över slätten nedanför och bergen. På lördag eller söndag kommer jag att ha gått 20 av de 80 milen som Caminon består av. Jag är stolt och glad över mig själv, så här långt har jag aldrig gått förut! Well done Amisa! Jag ger mig själv en klapp på axeln, man ska komma ihåg att göra det ibland.

#elcamino #vandring