I så fall är det dags att sluta med det! Vi är alla tillräckligt fina och bra precis som vi är. Vi är alla formade av de kulturer, familjer, bakgrunder och upplevelser som vi har med oss sedan tidigare. Varje människa är unik och det är bra att sträva emot att bli en bättre version av sig själv: en mer ansvarsfull, ödmjuk och kärleksfull människa. Att vara kärleksfull innebär också att man måste vara tydlig med var ens gränser går, vad som är okej eller inte. Människor som inte lär sig det, fungerar inget bra ihop med andra människor heller, precis som de som inte klarar av att sätta gränser inte heller blir särskilt lyckliga.

Om man jämför sig med andra får man lätt en känsla av att inte vara tillräckligt bra eller att inte vara särskilt spännande. Men du kan inte försöka leva någon annans liv, bara för att det verkar hippare än ditt eget. Och vad har det kostat den andre att bli den hen är idag? Säkert har det inte bara varit en dans på rosor.

Ta reda på vad du själv är bra på! Vad får dig att glömma klockan och gå helt upp i vad du håller på med? Känn stolthet över dig själv och gläns med alla dina vackraste färger, på det sätt som bara du kan! Du är fin precis som du är!

Jag börjar gå ungefär kl 7:45 för det är då det brukar ljusna och luften är fortfarande sval och skön. Efter en liten stund kom solen upp och den kom precis bakom ett berg, så det såg ut som om hela berget glödde.

Efter en stund kom jag fram till den här lilla pittoreska byn. Där fanns fina små stenhus, en fin kyrka och denna valvbåge. I Baskien spelas ett spel, tror det heter pelote eller något liknande och det påminner om squash.

Nästa stad jag passerade är Puente la Reina.

Den här byn Cirauqui fick i dag bli dagens slutmål och jag bor nu nära kyrkan i byns topp. Imorgon eller övermorgon kommer jag passera en plats där man kan dricka gratis vin. Det lär finnas en webbkamera där som sänder live. Jag ska försöka kolla adressen så kanske jag kan vinka till er när jag är där.

#elcamino #vandring

Igår kväll hade jag intressanta samtal med mina kompisar på härbärget. De var två kvinnor från Polen, en man från Japan, en man från Nederländerna, två män från USA (den ena med Japanska rötter, den andra numera boende i Italien). Samtalet kom att handla om riktigt djupa saker som hur vår bakgrund påverkar vem vi blir, vår "skugga" och vad som kan finnas där, hur vårt ego kan skada oss och andra, meditation, tro, avarter av tro, kärlek och att våga vara de vi är. Jag uppfattade att några av oss är ganska medvetna, medan några fick en aha-upplevelse. Idag träffade jag återigen mannen från Nederländerna och han sa att det var så intressant att han hoppas att vi ska bo på samma ställe någon mer gång så vi kan fortsätta diskussionen. Det var jättekul, för jag har ju verkligen önskat att jag skulle hamna i samtal av denna typen.

Jag passade också på att fråga den amerikanska mannen med rötterna i Japan om det som hände med japanerna i USA under 2:a världskriget. De internerades i läger liknande koncentrationslägren som tyskarna hade. Dessa läger var belägna ute i öknen och de fick själva försöka odla mat och överleva bäst de kunde. Hans familj satt internerad i 4 år, hans morfar dog som följd av det hårda livet och hans pappa kom aldrig över bitterheten efter att ha blivit behandlad så illa trots allt dom gjort för sitt nya hemland. Jag har aldrig fattat varför japanerna behandlades så här, men enligt honom så handlade det om att de var så arbetssamma att andra amerikaner som levt längre i landet kände sig hotade (alltså vi och dom-tänkande). Detta hände i samma veva som atombomben i Hiroshima och Pearl Harbor och den officiella anledningen sades vara att de utgjorde ett hot mot landets säkerhet.

#elcamino #vandring

Vatten är inte så dumt och jag blir jätteglad varje dag jag hittar en vattentapp med drickbart vatten. Det betyder att jag inte måste bära så mycket med mig, utan kan fylla på vartefter.
Här i byn Zarequeigui.

Tron är inte heller så dum! Vetskapen att det finns någon som hör mig när jag kallar ger i alla fall mig en väldigt stark känsla av trygghet. På mirakulösa sätt dyker det alltid upp en räddare i nöden!
Här byns lilla kyrka.

Gemenskap känns också fint och ger också trygghet. På denna resa kommer de som vandringskompisar och räddare i nöden. Idag fick jag också färska fikon av ett spanskt par som hittat det längs vägen.
Även detta foto är taget i Zarequeigui.

#elcamino #vandring

Idag kändes höften lyckligtvis bättre och det bar av mot höjden Alto de perdon. Vi stretar oss uppåt mot byn Zarequeigui som ligger straxt innan det blir riktigt brant den sista biten. Längst upp på kullen står en massa vindkraftverk, för det här är känt för att vara en väldigt blåsig plats.

Långt borta i horisonten kan man skönja Pamplona och på närmare håll, byn vi nyss passerade.

Efter en förmiddags traskade når jag till slut toppen och springer återigen på den trevliga familjen från Montana. Så det blev en liten gruppbild framför konstverket som står uppe på toppen. Flickorna har med sig en varsin ukulele och satt på toppen och spelade när jag kom upp, jag tänkte spela in en videosnutt med dom, men tyvärr hann dom sluta innan jag fått av mig ryggsäcken och fått fram mobilen.

Även Ken från Texas hade hittat hit den här dagen och vi gjorde sedan sällskap en bit på vägen till Utrega där jag bestämt mig för att stanna för natten. En bit hade vi också sällskap med en ung tjej från Nya Zeeland. Hon hade nyss traskar den portugisiska vägen till Santiago, men fick lite tid över och var nu på väg till ett albergue där hon skulle volontärarbete i några veckor.

Vägen ner från toppen var brant och "som vanligt" bestående av stenbumlingar som rullar runt när man går på dom. Man måste vara försiktig så man inte snubblar och faller.

Något jag funderat på är varför andra vägar alltid ser lättare ut att vandra på? Där växer mer gräs och man ser inte lika jobbiga stenar. Är det någon som åker runt och häver ut jobbiga stenbumlingar just där pilgrimerna ska gå? Kanske ska vi lära oss att ha tålamod och mycket jävlaranamma i vårt liv? Den mycket enklare sanningen är nog bara att när ca 40 000 pilgrimer traskar här nästan året runt så nöts nog gräset ner och stenbumlingarna kommer fram.

#elcamino #vandring

Inatt har regnet vräkt ner större delen av natten, så det var med glädje jag såg att det lättat när det var dags att ge sig av på morgonen. Trodde jag!! Men två kvarter senare började det regna märkbart mer och ytterligare två kvarter senare öste det ner och jag hann bli ganska blöt innan jag fick på mig regnkläderna. Jag var bara 5 km från Pamplona för jag tänkte ha en lugn vilodag och titta på staden som är den största man passerar på Caminon. Enligt uppgifter jag sett bor här ca 200 000 människor. Min höft har känts av lite grann efter de senaste dagarnas vandring i branta upp- och nerförsbacke. Idag när jag kom fram till Pamplona kom jag nerifrån floden Arga och skulle gå upp mot de gamla fästningsmurarna, ett kort uppförslut så började min höft göra rejält ont och jag fick svårt att gå. Sån tur var så låg härbärget inte så långt bort, så det var underbart att få kränga av sig den tunga ryggsäcken. Resten av dagen har jag gått med vandringsstavarna för att avlasta höften. Tyvärr har det inte hjälpt, jag har fortfarande svårt att gå. Jag hade tänkt att gå ca 2 mil imorgon, men pga höften blir det kanske 1-1 1/2 mil istället. Under morgondagen ska jag kanske gå över Alto de perdon, som verkar vara en stigning på ca 400 m och jag vet inte om jag klarar det med min höft. Jag hoppas på ett mirakel, att höften ska kännas bättre imorgon då jag vaknar.

Medan jag väntade på att härbärget skulle öppna för de nyanlända mötte jag återigen några välbekanta ansikten. Först var det Ken från USA och han sa "Oh, you're the lady from the muddpole!". Han var en av gentlemännen från min olyckshändelse häromdagen. Medan vi satt och pratade dök också en familj, bestående av pappa, mamma och två barn 8 och 10 år gamla från Montana upp. Dom sprang jag också på otroligt många gånger under den jobbiga vandringen till Zubiri. Det känns trevligt att träffa lite bekantingar, så här när man är rätt långt borta!

En staty med den berömda tjurrusningen

#elcamino #vandring

Här kommer bron (appen och jag kommer inte alltid så bra överens).

Det finns en katt också, men den var inte så samarbetsvillig.

#elcamino #vandring

Under dagens traskade och filosoferande har jag funderat över min tunga packning och om det finns saker jag kan undvara. Ett problem med att ta beslut är att jag inte riktigt kan veta vilka behov jag har om en månad och på en helt annan plats. Två saker jag är säker på att jag kan slänga är en sjal och en anteckningsbok. Jag är inte särskilt frusen av mig då jag rör mig så mycket varje dag och mina funderingar hamnar ju ofta i bloggen eller kan sparas på mobilen. Något som skulle göra stor skillnad är om jag gör mig av med mina skalkläder (jacka och byxor) som väger en hel del, men som jag inhandlat för dyra pengar bara för denna resan. Kanske borde jag ha lämnat jackan hemma och tagit med en mycket lätt regn kappa istället. Men kanske jag behöver den om en månad eller imorgon?

Jag tänker att kanske borde vi göra så här med alla saker hemma som vi samlar på oss sk "bra-att-ha-grejor". Om vi var tvungna att kånka runt på dom, skulle vi då tycka att dom är så viktiga? 

Här är i alla fall något en trött och hungrig pilgrim behöver, tortilla och apelsinjuice! 

#elcamino #vandring