Människor har frågat mig hur jag kunde gå 80 mil. Kändes det aldrig övermäktigt?

Sanningen är den att vill man uppnå någonting speciellt i livet så är det viktigt att för sig själv formulera vilka mål det är man har och sedan göra den reseach och de förberedelser som behövs för att man ska lyckas. Vet man inte tydligt och klart vad man vill så är ju sannolikheten att nå dit obefintlig, eller hur?

Att göra planering och listor är en av mina allra bästa grenar och som den analytiska och strukturerade människa jag är så har jag det liksom med mig i blodet sedan födseln. Att en gång varje år t ex runt nyår sätta sig ner och fråga sig "Vad vill jag med livet?"och "Hur har det gått sedan förra året?" är en bra idé. Jag brukar göra en lista för kortsiktiga mål och en för långsiktiga mål, t ex 1 år och 5 år. Fokusera på ca 3 punkter, blir det för många så blir du kanske för splittrad och kommer inte någonstans med det. Bestäm också vilket mål som är det viktigaste för dig.

Så här kan en lista för mål se ut:

Sedan behöver du dela upp de övergripande målen i små delsteg som sakta men säkert leder fram mot målet och som är möjliga att uppnå. Det kan se ut så här:

Vissa mål behöver brytas ner ytterligare. Hur sparar man t ex 250 000 kr? Kan du öka din inkomst genom att jobba över, fixa ett extrajobb, se till att dina sparpengar ger lite mer avkastning eller tjäna lite extra på någon hobby? Kan du dra ner på dina kostnader genom att laga din lunch själv istället för att äta ute, köpa färre kläder och bra-att-ha-saker, säga upp din tidningsprenumeration, åka kollektivt istället för med egen bil? Många bäckar små ger till slut en stor flod. Och din LinkedIn-profil: Vad vill du ge för bild av dig själv där? Vilka sidor av dig själv vill du lyfta fram?

Ibland har vi mål som både lockar oss och samtidigt avskräcker oss. Det fungerar så att i början är vi optimistiska och förhoppningsfulla, men ju närmare målet vi kommer så kommer vår rädsla, våra tvivel på om vi ska klara av utmaningen och funderingar på om detta verkligen var vad vi ville, att öka och kanske tar motståndet inom oss över. Om det är något som vi verkligen vill uppnå, måste vi kämpa vidare även då det finns ett inre motstånd. Då kan vi så småningom ta oss igenom "glastaket" och se att det faktiskt går bättre än vi vågat hoppas på.

Så lycka till med era mål, kämpa på så är ni snart där!

När jag tänker tillbaka på Camino vandringen så är det vissa händelser och platser som jag minns särskilt tydligt. En sådan plats är byn Hontanas som ligger på mesetan, högplatån. Landskapet runt byn är väldigt speciellt. Det är ibland ganska branta backar uppåt, men när man väl kommer upp så är det helt platt som om något (kanske en inlandsis?) skavt bort alla ojämnheter. Man går och går på platt mark tills man helt plötsligt kommer till en tvärbrant backe som går rakt ner. Byarna ligger inte uppe på den platta marken, utan nere i djupa raviner där det finns lite grönska och kanske lite vattendrag.

Precis så var det med Hontanas. Man gick och gick i 14 km på väldigt platt mark och helt plötsligt såg man en skylt där det stod "Albergue Municipal 500 m" dvs det var 500 meter till stadens härbärge och från platsen där skylten stod kunde man inte ens ana att det låg en by i närheten. Efter ca 100 meter kunde man ana ravinen och efter ytterligare 20 meter såg man hela byn sträcka ut sig nedanför ens fötter. Det var en märklig känsla, det kändes overkligt som en uppenbarelse!

Jag tänker att på samma sätt är det med Gud. Man anar att han nog finns där, men han är svår att upptäcka och man måste vara uppmärksam för att förnimma hans existens!
  

I byn fanns också den kyrka som jag kände mig mest hemma och välkommen i, av alla dom kyrkor jag besökte under min vandring. Där fanns kuddar, biblar och skrifter på alla möjliga språk (även på svenska), ljus som man kunde tända, kaffe, te och kakor. Det kändes verkligen att det fanns medmänniskor som gjort allt detta för oss pilgrimer för att vi skulle känna oss välkomna i deras kyrka. Jag kände så stor tacksamhet över det!

På kvällen var jag där igen på en pilgrimsmässa och då fick vi alla ett kors: Jag hade redan ett halssmycke, en "Fatimas hand", så dagen efter så hängde jag korset utanpå min ryggsäck, som ett tecken på att jag är en pilgrim.

Nästföljande dag råkade jag glömma "Fatimas hand" i duschen på ett härgärge där jag bodde. Jag tänker att psykologen CG Jung ansåg att vi ibland undermedvetet ser till att vissa saker händer och kanske var det så att jag "råkade" glömma mitt smycke där, för att jag kände mig redo att börja bära korset istället? Jag hade inte känt mig helt bekväm med att bära den symbolen tidigare.

När jag var i kyrkan härom dagen fick jag frågan om vad dubbelkorsen symboliserar, så nu har jag gjort lite efterforskningar om det.

Dubbelkors finns bl a i patrialkalkors (som ofta finns i statsvapensköldar), lothringenkors, lorrainekors och i tempelriddarkors. Hos Tempelherreordern fick jag följande förklaring till symboliken på korset:

Stora korset - Symboliserar Kristus död på korset, vilket ledde till Världens frälsning.

Lilla korset - Symboliserar Kristus efterföljare, dom som följer och tillhör Jesus

Jag känner att det stämmer väldigt bra in på mig och jag bär detta kors med stolthet!

P.S Även korset i kyrkan hade en liknande form - se bilden längre upp.

#elcamino #vandring #tro