Jag upplever att jag varenda dag hör eller ser människor uttrycka sig som om dom har birollen i sina egna liv, eller är små igen och måste bli omhändertagna av någon annan.

Kära medmänniskor, VI VÄLJER vad vi gör med våra liv. Vi väljer t ex utbildning, yrke, vilka jobb vi söker, vart vi bosätter oss, hur vi bor, vänner, partner och fritidsintressen. Att inte göra något utan bara vara passiv är också ett val. Många ser sig som ett offer, som om det är någon annan som ska fixa till deras liv, men om inte vi själva har kraften och engagemanget att göra något för att förändra ett liv vi inte trivs med, hur ska då någon annan ha det? Kan det vara så i Sverige att vi är lite trygghetsknarkare som förväntar oss att samhället runt omkring ska lösa alla problem åt oss, så vi själva slipper att tänka efter eller göra något?

När vi bestämmer oss för något och börjar göra någon slags plan i huvudet så öppnar vi oss också för att tänka i nya kreativa banor, istället för att bara se hinder. Det finns alltid något man kan göra för att komma framåt och när vi öppnar oss kommer vi att lägga märke till möjligheter vi inte upptäckt förut. Den fina lärdomen har jag fått från mitt ex som aldrig gav upp då han bestämt sig för att lyckas med något. Om man testar en möjlig lösning och det inte ger något resultat får man inte ge upp utan istället fnula på vad man kan göra istället. Det finns alltid flera vägar som leder till samma mål, så ge inte upp och ta ansvar för att styra ditt liv!

GO FOR IT!

Driften efter närhet och ömhet är stark, ibland lika starka som driften efter att tillfredsställa fysiska behov.

Det visar ett välkänt experiment som gjordes på 1960-talet med apungar. Apungarna skildes från sina mammor och delades upp i två grupper. Den ena gruppen sattes i en bur med en konstgjord "ståltrådsmamma" som inte tillhandahöll någon mat och en konstgjord mjuk "tygmamma" som tillhandahöll välling, i den andra gruppen var det tvärtom. Apungarna valde oftast att vara med "tygmamman" oavsett om den tillhandahöll välling eller inte. Ståltrådsmammans sällskap valdes sällan och endast om den gav tillgång till välling. Av det drog man slutsatsen att behovet av trygghet och närhet var minst lika viktigt för apungarnas överlevnad som behovet av mat. Paralleller drogs till att detsamma gäller människor.

Det kan förklara varför människor som undviker närhet, samtidigt ibland söker närhet. Det uppstår en inre konflikt då personen både känner rädsla eller likgiltighet mot närhet och samtidigt en dragning till det. I en relation kan det innebära att personen kommer och går och har svårt att veta om den vill fortsätta relationen eller inte.