Innan jag mediterar brukar jag lyssna på musik för att komma i bra stämning. Jag har vissa låtar jag gillar extra mycket och ofta återkommer till. Över tid förändras det beroende på vilka processer jag just då går igenom i min personliga utveckling. Men igår kände jag inte för att lyssna på någon av dom vanliga låtarna så jag bestämde mig för att bara klicka på något som dök upp i YT-flödet. Det blev den här låten med Selena Gomez. Jag brukar inte vara jätteförtjust i hennes stil, men den här gillar jag!

I texten finns följande strof "I needed to lose you to find me" och det är väldigt sant. Förr tänkte jag på smärta som en förbannelse, idag inser jag att man också får en dold och svårupptäckt gåva med på köpet. Av själslig smärta kan man lära sig någonting om sig själv och sina själsliga sår och faktum är att det är en gåva vi får. Man kan likna det vid att få en rostagg i fingret. Om det gör tillräckligt ont så kommer man inte kunna undgå att den sitter där och man förstår att enda sättet att få bort smärtan är att avlägsna hela taggen. På samma sätt måste vi läka våra själsliga sår.

Selena Gomez, "Lose You to Love Me":

https://www.youtube.com/watch?v=zlJDTxahav0

Det mesta av den smärtan jag gick och bar på lämnade jag efter mig vid Järnkorset på Caminon. Jag antar att det är därför jag känner mig så lätt och glad i sinnet. Den tunga, negativa energin har jag lämnat bakom mig!!

Om vi tror att vi är maktlösa i vårt eget liv, så behöver vi förändra våra tankar. Det är nämligen så att våra förväntningar på vad som ska hända kommer att vara avgörande för om vi väljer att agera i vårt liv eller istället vara passiva. Om vi väljer att agera är chansen stor att vi lyckas men om vi inte ens tycker att det är värt chansen att försöka, så vet vi med 100 % att inget kommer att förändras. Inte för att inget i livet någonsin kan bli som vi vill, utan för att vi väljer att se oss som maktlösa och inte ens försöker att få det att bli som vi vill att det ska vara. Vi måste också se till att motivationen är tillräckligt stor, annars är risken stor att vi ger upp så fort vi stöter på ett hinder.

Om vi hoppas på och förväntar oss att andra ska tillfredsställa dom behov som vi har, så betyder det att vi själva inte är tillräckligt bra på att tillfredsställa dessa och då behöver vi ändra på det. Om vi t ex ofta söker kärlek och bekräftelse från andra, så behöver vi bli uppmärksamma på vad vi säger till oss själva. Kanske säger vi "Fan vad jag är fet! Vad korkad jag är!" eller "Nu kommer alla tycka att jag är dum i huvudet!". Detta är rätt vanligt, eller hur? Men att dagligen säga så här till sig själv är väldigt destruktivt. Försök att säga snälla saker istället som "Oj, det var inte så bra att jag gjorde så där, men nästa gång vet jag bättre. Då kommer det att gå bra." eller "Trots min stora rumpa, så är jag fin ändå på en massa andra sätt: jag är smart, snäll, omtänksam och har en tokrolig humor." . Lär dig att acceptera och gilla både dina goda och dina mindre bra sidor. En dag kanske du upptäcker att det du såg som ett handikapp, istället blir din bästa egenskap. Titta bara på Greta Thunberg och hennes Asperger diagnos. Hon brukade se det som ett handikapp, men nu är det hennes styrka. Istället för att försöka vara artig och linda in det hon säger, så berättar hon istället frankt vad hon ser, det som vi alla behöver höra och förstå. Vilken superegenskap! Den egenskapen skulle nog dom flesta vilja ha, men dom som själva har problem med att uttrycka sig så rakt och öppet irriterar sig nog mycket på det eftersom det ligger i deras egen skugga. Sånt brukar man reagera negativt på då.

För att lättare komma i kontakt med sina inre behov, kan den här videon vara bra. Det är en meditation där man får träffa sig själv som litet barn och där man får tänka sig in hur det skulle vara att vara förälder till det här lilla barnet. Skulle du t ex säga "Vad korkad du är!" till ett litet barn? Troligtvis inte och om du vill må bra så bör du inte säga det till dig själv heller! Dvs var som en bra förälder till dig själv.

När du lyssnar på videon är det bra att bekvämt ligga ner med hörlurar på och blunda för att lättare leva dig in meditationen:

https://www.youtube.com/watch?v=o3-haY5mbyg&t=2s

Och här följer en video med affirmationer (bekräftelser), det är suggererande och fungerar som en hypnos:

https://www.youtube.com/watch?v=fI7I2ldRdVk

Jag upplever att jag varenda dag hör eller ser människor uttrycka sig som om dom har birollen i sina egna liv, eller är små igen och måste bli omhändertagna av någon annan.

Kära medmänniskor, VI VÄLJER vad vi gör med våra liv. Vi väljer t ex utbildning, yrke, vilka jobb vi söker, vart vi bosätter oss, hur vi bor, vänner, partner och fritidsintressen. Att inte göra något utan bara vara passiv är också ett val. Många ser sig som ett offer, som om det är någon annan som ska fixa till deras liv, men om inte vi själva har kraften och engagemanget att göra något för att förändra ett liv vi inte trivs med, hur ska då någon annan ha det? Kan det vara så i Sverige att vi är lite trygghetsknarkare som förväntar oss att samhället runt omkring ska lösa alla problem åt oss, så vi själva slipper att tänka efter eller göra något?

När vi bestämmer oss för något och börjar göra någon slags plan i huvudet så öppnar vi oss också för att tänka i nya kreativa banor, istället för att bara se hinder. Det finns alltid något man kan göra för att komma framåt och när vi öppnar oss kommer vi att lägga märke till möjligheter vi inte upptäckt förut. Den fina lärdomen har jag fått från mitt ex som aldrig gav upp då han bestämt sig för att lyckas med något. Om man testar en möjlig lösning och det inte ger något resultat får man inte ge upp utan istället fnula på vad man kan göra istället. Det finns alltid flera vägar som leder till samma mål, så ge inte upp och ta ansvar för att styra ditt liv!

GO FOR IT!

Driften efter närhet och ömhet är stark, ibland lika starka som driften efter att tillfredsställa fysiska behov.

Det visar ett välkänt experiment som gjordes på 1960-talet med apungar. Apungarna skildes från sina mammor och delades upp i två grupper. Den ena gruppen sattes i en bur med en konstgjord "ståltrådsmamma" som inte tillhandahöll någon mat och en konstgjord mjuk "tygmamma" som tillhandahöll välling, i den andra gruppen var det tvärtom. Apungarna valde oftast att vara med "tygmamman" oavsett om den tillhandahöll välling eller inte. Ståltrådsmammans sällskap valdes sällan och endast om den gav tillgång till välling. Av det drog man slutsatsen att behovet av trygghet och närhet var minst lika viktigt för apungarnas överlevnad som behovet av mat. Paralleller drogs till att detsamma gäller människor.

Det kan förklara varför människor som undviker närhet, samtidigt ibland söker närhet. Det uppstår en inre konflikt då personen både känner rädsla eller likgiltighet mot närhet och samtidigt en dragning till det. I en relation kan det innebära att personen kommer och går och har svårt att veta om den vill fortsätta relationen eller inte.

Ibland händer det att vi har turen att någon gång i vårt liv få uppleva en helt magisk relation, en själarnas förening som vi blivit vägledda till av "Den Högre Makten". Jag känner mig helt övertygad om att det händer just för att vi har viktiga saker att lära oss om oss själva, i samspel med andra. Om vi lyckas förstå det så har vi en enorm möjlighet att växa som människor.

I Stina Wollters Sommarprat från juni 2019 berättade hon om en sådan förbindelse som hon hade under några månader med en döende cancersjuk flicka på 8 år. Det blev för henne en omvälvande relation som kom att förändra hela hennes liv och hennes syn på döden. Om detta inte var ett mirakel, då vet inte jag vad ett mirakel är!

Har du inte redan hört det här fantastiska programmet, så är det kanske dags nu? Kanske kommer det att påverka också din syn på vad som händer när en människa dött?

Fotograf: Mikael Olsson

Länk till hennes sommarprat:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1319468?programid=2071

Igår hade jag en intressant diskussion med en till mig närstående person. Det handlade om otrygga anknytningsmönster, något som vi båda kämpat med att förändra under de senaste åren.

Anknytningsmönster är ju något som från början skapas tillsammans med föräldrarna eller dom som huvudsakligen tar hand om barnet. När föräldern inte klarar av att samspela på ett bra sätt med barnet beror det oftast på att förälderns anknytningsmönster inte heller är tryggt och det är stor risk att problemet då går i arv i generation efter generation. Föräldern förstår helt enkelt inte bättre och uppfattar inte sitt eget beteende som destruktivt. Anknytningsmönster är ingenting statiskt utan det förändras under hela uppväxten och kan förändras även i vuxen ålder.

Då man blir medveten om sitt otrygga anknytningsmönster och börjar jobba på att förändra det måste man försöka bete sig tvärtemot det som tidigare känts normalt. Dvs din magkänsla ger dig fel signaler. Om man är undvikande så behöver man försöka stanna kvar och träna sig i att utsätta sig för närhet även om det känns jobbigt, och försöka att känna efter vilka kroppsförnimmelser det ger upphov till samt lära sig att tolka dom. Om man däremot är ambivalent behöver man träna sig på att lägga märke till känslor som kommer, men att inte reagera/agera på dessa. Givetvis är det en stor fördel om man har en förstående partner/medmänniska som är medveten om vilket problem man kämpar med och som kan stötta i arbetet och som man kan man prata öppet med. Då försvinner mycket av känslan av skam som man kanske känner då man lider av detta problem.

När man börjar komma en bit på vägen och börjar bli bra på att göra tvärtom, behöver man börja pejla in balansen mellan känslor och förnuft. Man får inte gå för långt i att göra tvärtom för då blir det inte heller bra. Man behöver kunna känna och tolka alla sina känslor, men sedan också kunna fundera på om det är förnuftigt att agera eller inte. Det kan vara bra att fråga andra hur dom uppfattar en, för det är lätt att bli hemmablind för sitt eget beteende.

För en person som haft ett otryggt anknytningsmönster är det en träningsak att hitta en bra balans som fungerar bra i ens relationer!

Sedan jag kom hem från Caminon är det som om inget kan rubba min goda energi. Så är det givetvis inte, men det känns så i alla fall. Det är som om jag älskar livet och alla mina medmänniskor, och min tro på framtiden och vad den kan föra med sig är superstark. Jag har förvisso haft en väldigt god energi och optimism ända sedan jag för några år sedan hade turen att möta Gud, men lite då och då har jag ändå haft lite känslodippar och tyckt att livet är lite jobbigt. Det är som om den långa vandringen har gett mig en jätte-boost av optimism, livstro och positiva förväntningar.

Ögonen är själens spegel brukar man säga, jag hoppas det syns hur bra min själ mår just nu!  :)

På Caminon var jag tvungen att lära mig att jag kan lita på mina medmänniskor och på Gud. Nu vet jag att Gud är min medskapare här på jorden och om jag ber om något så kommer han att hjälpa mig att hitta vägar så att jag kan lyckas med det jag företar mig. Det är helt underbart att ha den tryggheten!

Jag tänker att kanske skulle en del människor som inte mår så bra kunna testa denna medicin istället för lyckopiller? Det är faktiskt belagt i forskning att motion gör människor mer lugna och harmoniska, så ut och rör på er!

Och för min egen del får jag hoppas att dom 80 milen jag vandrat sitter kvar i benen och hjärnan ytterligare ett tag!!

I staden Carrión de los Condes på Caminon finns ett härbärge, Convento de Santa Clara, som drivs av Benediktinernunnor från ett kloster med samma namn. Dom här nunnorna är så fina och hjärtliga, dom ger verkligen till alla pilgrimer med hela sin själ. Varje dag har dom en sångstund med dagens pilgrimsgäster, då det sjungs sånger från alla världens hörn. Vi pilgrimer uppmanas också att dela med oss och sjunga låtar från våra länder för varandra. Tyvärr har jag inga foton eller någon video på det, för dom var tydliga med att dom inte ville bli fotade eller filmade och hamna i sociala media.

En sång som vi sjöng med dom var Camino-sången "Ultreia!" som från början är en gammal sång på latin. Nu för tiden brukar den sjungas på franska. Här kommer den:

https://www.youtube.com/watch?v=0IZJiFhDgTs

Här kommer den franska texten:

Ultreia

Tous les matins, nous prenons le chemin,

tous les matins, nous allons plus loin,

jour après jour, la route nous appelle,

c’est la voix de Compostelle.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

Chemin de terre et chemin de Foi,

voie millénaire de l’Europe,

la Voie lactée de Charlemagne,

c’est le chemin de tous les jacquets.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

Et tout là-bas au bout du continent,

messire Jacques nous attend,

depuis toujours son sourire fixe

le soleil qui meurt au Finisterre.

Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa !

Deus, adjuva nos !

*Paroles et musique de Jean-Claude Benazet (Juillet 1989, via Podiensis)

"Ultreïa ! Ultreïa ! Et sus eïa" betyder "längre, längre och högre" och

"Deus, adjuva nos" betyder "Gud hjälp oss".

Sången handlar alltså om att man ber Gud om hjälp att klara av den långa och svåra vägen. Jag tänker att "vägen" också är en metafor för livet. Hela livet är som en lång och krånglig stig där det gäller att inte gå vilse eller snubbla på en ovanligt stor sten som kan sätta krokben för oss.

Det hände några gånger att jag gick fel väg någonstans, oftast i någon stad eller by där det var lite för långt avstånd mellan pilarna. Men jag hann inte mer än några få kvarter innan någon vänlig person ur lokalbefolkningen ropade åt mig och sa "Nu går du åt fel håll, du ska svänga åt höger där borta!". Dom höll liksom ett vakande öga över mig och det kändes väldigt tryggt och fint. Andra pilgrimer berättade för mig att dom hade upplevt detsamma.

En vanlig hälsningsfras på Caminon är "Buen Camino" (Lycka till på vandringen) och när en pilgrim säger det svarar man på samma sätt. För mig hände det också ofta att människor i lokalbefolkningen sa det, jag uppfattade det som om det var av respekt för att när man är äldre och inte i en fantastisk fysisk kondition så förstår dom att det är en större utmaning att klara av vandringen och då krävs det både tro och envishet och gärna lite uppmuntran också.

:)

#elcamino #vandring