Alla inlägg under december 2019

Av Amisa - 31 december 2019 19:30

Nu är det hög tid att bestämma sig för vad vi vill se i våra liv under nästa år. Att inte ta några beslut utan låta livet bara rulla på är också ett beslut, men jag tänker försöka styra mitt liv i vissa riktningar som känns meningsfulla för mig.
  

    
  

Det stora som jag hoppas på är en kombinerad resa/jobbupplevelse till hösten. Det är något man måste ansöka till, så att göra bra research och förberedelser och skriva ihop en bra ansökan är nödvändigt för att lyckas. Jag är en riktig slow-resenär och tycker om att vara länge på en plats och lära känna den, hitta ”mina kvarter” där jag känner mig hemma, hitta några vänner, lära känna kulturen och kanske få ett litet ordförråd av språket. Jag litar på att Gud kommer hjälpa mig att ta mig dit om det är meningen, om inte så finns det kanske annat som bör ske istället i mitt liv då. Om jag inte lyckas bli antagen finns alltid alternativet att istället spendera en semester där, men det blir inte riktigt samma sak.


Under dom senaste åren har jag studerat psykologi och också gått hälften av en utbildning till gestaltterapeut. Nu skulle jag vilja hitta ett jobb där jag kan få användning för dom kunskaperna t ex genom att ha en rådgivande och stöttande roll. Jag skulle helst vilja arbeta med vuxna personer som själva är motiverade att förändras, för det är då förändring verkligen kan ske. Jag hoppas att där också kunna hitta 2-3 personer som kan vara intresserade av att vara mina utbildningsklienter under den fortsatta delen av min terapeututbildning.


Nästa sak jag vill göra är att delta i en Livsstegen-kurs (14 träffar) med syftet att senare kunna starta en sådan grupp i min stad. Livsstegen är som ett 12-stegsprogram för människor som har livsproblem och jobbiga känslor som skaver och som dom vill hantera i en samtalsgrupp. Jag har varit i kontakt med en person som har en sådan kurs och jag har också fått ett namn på en person som bor i min närhet och som jag eventuellt skulle kunna samarbeta med senare.


Min frissa tipsade mig om familjekonstellationer och det är som en dramaövning, där en person återskapar sin familjegrupp med mor- och farföräldrar, föräldrar, syskon osv. Syftet med övningen är att se hur familjedynamiken fungerat och resten av personerna som är med får spela någon av dessa roller. Det här blir oftast väldigt givande för alla som deltar, man får syn på sådant som man tidigare inte sett och förstått och igenkänningsfaktorn är hög. En sån kurs brukar ta två dagar och jag hoppas kunna gå på en under våren.


Jag har alltid gillat att jobba med händerna och skapa saker och när jag får flow kan jag verkligen glömma både tid och rum. Därför står också hantverkskurser på min önskelista. För två och ett halvt år sedan var jag på glasfusingkurs under en helg och nu har jag hittat en person i Stockholm som skapar väldigt fina grejor. Jag skulle gärna gå på en kurs hos henne för att lära mig mer. Jag skulle någon gång också vilja testa Vedic art. Då sätter man bara på musik och så målar man det som faller en in, det behöver alltså inte föreställa något. Jag undrar så vad som skulle komma ut och vad det skulle kunna förmedla till mig?


Här är lite alster från min tidigare glasfusingkurs.

 


Nu tror jag att min ”wanna-do-lista” är tillräckligt lång för om det blir för många saker finns risk att det inte blir någonting med något. Men nu är jag nyfiken på vad ni skulle vilja göra under det kommande året som ni inte gjort tidigare eller som ni kanske vill återuppta? Skriv gärna och kommentera!


#nyaintentioner

ANNONS
Av Amisa - 30 december 2019 15:02

Under min pilgrimsvandring i Spanien i höstas mötte jag väldigt många människor bland annat tre syskon från Australien, en storebror, en mellansyster och en lillebror. Dom var ungefär i min ålder och dom hade vandrat på Caminon ett flertal gånger, ibland tillsammans och ibland med sina partner.



 


När jag först träffade dom satt jag vid en dikeskant i närheten av den lilla staden Los Arcos några mil före den större staden Logrono. Jag var fullständigt uttröttad för den var väldigt varmt den dagen, ca 30 grader i skuggan och mycket mer i solen. Dom sista 12 kilometrarna fanns ingen bebyggelse, alltså inte heller några kaféer eller restauranter och inte heller någon skugga för i området växte väldigt lite träd. Jag tål inte hög värme så bra och satt mitt i solen och kände mig svimfärdig. Dom tre syskonen stannade till och undrade hur det var med mig, varpå jag svarade att jag hade problem med värmen men nog skulle vara okej bara jag fick vila lite. Det kunde väl inte vara så långt kvar till Los Arcos? Nej sa dom, det är max två kilometer kvar och sedan traskade dom vidare.



 



Senare samma kväll mötte jag systern inne i staden och hon var glad att se mig igen sa hon, för dom blev oroliga över att jag såg så trött ut och nu visste hon att jag kommit fram och mådde bra igen. Nästa dag träffade jag dom igen och vi vandrade tillsammans en lång bit och åt också frukost tillsammans, så den dagen lärde jag känna dom två yngre syskonen lite mer. Dom berättade att anledningen till att dom vandrar tillsammans är för att lära känna varandra bättre. Dom kom från en lite finare familj och när dom var barn så skickades dom till olika internatskolor och kom bara hem under loven och umgicks med varandra. Dom två yngsta var mer jämngamla så dom kände varandra lite bättre för dom hade haft fler år tillsammans under sin tidiga barndom, däremot upplevde dom att dom inte kände storebrodern särskilt väl, att dom nästan varit som främlingar för varandra. Den av syskonen jag kände att jag kom närmast var lillebrodern. Han berättade om hur hans fru blivit allvarligt sjuk och dom hade tillsammans fått kämpa sig igenom den perioden. Han och hans fru hade också gått Caminon tillsammans och han kände att det gett dom väldigt mycket för där tillbringar man så mycket tid tillsammans, medan man hemma ofta är upptagna och distraherade av väldigt mycket annat. Under dom följande veckorna träffade jag ofta på dom, nästan hela vägen till León.


Det jag upptäckte när dom alla var tillsammans och umgicks var att dom inte alls pratade om något som var viktigt för dom, dom höll sig istället till helt ”ofarliga” intellektualiserade diskussionsämnen som egentligen inte alls spelade någon roll. Till exempel kommer jag ihåg en fullständigt urlöjlig diskussion om något akademiskt begrepp som dom var oense om definitionen av. Jag brukar uppskatta intellektuella diskussioner, men det här var för mycket även för mig. Det handlade inte om att förklara vad man tyckte om något och varför, utan bara vem som hade rätt eller fel. Varför inte bara googla den korrekta definitionen istället för att diskutera det i en timme, tänkte jag? Om dom ville komma varandra närmare borde dom väl ha ägnat mer tid till att diskutera just barndomen och uppväxten, vad dom tänkt och känt och hur dom önskade att det skulle ha varit istället? Eller försökt förklara vem dom nu är och vad dom nu vill med sina liv? Jag funderade på om jag borde delge dessa tankar för den yngre brodern, kanske var dom inte själva medvetna om att dom undvek det som behövdes sägas?


Syskonen bjöd ofta in folk till sin grupp, men det kändes inte hjärtligt, det var som något dom gjorde för att visa upp en fin fasad, som en väl regisserad teaterpjäs. Systern ondgjorde sig också vid något tillfälle över att lillebrodern hade bjudit in en annan person till en drink och hon tyckte att personen i fråga var så tråkig att hon sa att hon önskat att han låtit bli att göra detta. Så när jag några dagar senare sprang på lillebrodern och han sa att ”du kan väl höra av dig när du hittat ett härbärge, så kan vi väl ta en drink ihop?” så sa jag ”Vi får se om jag hinner, har lite ärenden jag behöver uträtta.”. Det var synd för jag gillade lillebrodern, men kände att hans två storasyskon var väldigt falska. Kanske borde jag istället ha varit modig och uppriktig och sagt att jag inte gillade hans syskon något vidare? Även om jag försöker jobba på att uttrycka mig mer uppriktigt, så har jag ibland svårt att inte vara mer diplomatisk än ärlig. Om det beror på feghet, vanans makt, rädsla för att inte bli omtyckt eller att jag vill undvika att såra den andre är lite oklart för mig och kan säkert variera från det ena tillfället till det andra.


Lite senare under vandringen träffade jag en annan bekanting. Han hade också sprungit på dessa syskon, blivit inbjuden till dom, men sedan börjat undvika dom. Även han uppfattade dom som kalla, distanserade, snobbiga och tillgjorda. Jag tänker att syskonens bakgrund, att ha blivit bortskickade till ett internat med främlingar istället för att få växa upp i närhet till sin familj nog satt sina spår. Att pengar inte alltid är en välsignelse, utan ibland också kan vara det motsatta.


#elcamino

ANNONS
Av Amisa - 28 december 2019 22:15


                                 




Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja.
Låt den hellre vara likt ett öppet
hav mellan era själars stränder.


Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada
men låt var och en av er få vara ensam,
liksom strängarna på en luta är ensamma
även när de vibrerar av samma musik.


Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar.
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära.
Ty templets pelare står åtskilda,
och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.


Ur ”Profeten” av Kahlil Gibran

 

 

 

 

Jag tänker att den här dikten handlar om äkta kärlek. Att ge varandra lagom mycket näring, så att vi varken kväver varandra eller drar oss undan när den andre behöver stöd och kärlek. Att lojalt finnas vid varandras sida, men att också vara självständig och ta ansvar för sitt eget liv. Att inte förvänta sig att den andre ska fylla ett tomrum hos oss, det måste vi lära oss att fylla själva.


#kärlek

Av Amisa - 28 december 2019 21:42

Något jag har funderat över dom senaste åren är det faktum att fler och fler personer är queer eller känner att dom har fel kön. Detta har blivit så vanligt att vi knappast ens lyfter på ögonbrynen längre när vi hör talas om det. Jag tror inte att det är någon slump, utan beror på att könsrollerna håller på att luckras upp och människor vill frigöra sig från påtvingade levnadsmönster. Våra könsroller är nästan den största av alla ”skuggor” vi bär på, för vi måste alla förhålla oss till en massa oskrivna regler om hur vi förväntas bete oss, vilka yrken vi ska välja, vilka partner vi får välja och hur vi får klä oss. Oftast har vi anpassat oss till dessa regler, men allt fler människor känner en inre konflikt då dom inte tillåts vara den dom faktiskt känner att dom är.


VI HAR ALLA BÅDE FEMININA OCH MASKULINA SIDOR OCH VI BEHÖVER FÅ UTTRYCKA BÅDA DESSA FÖR ATT KUNNA MÅ BRA SJÄLSLIGT!!



 


Min högst personliga upplevelse är att Gud vill att du ska våga vara precis den du är och våga leva ut både dina feminina och dina maskulina sidor och strunta i vilka åsikter andra har om det. Jag vet att många andra som kallar sig kristna säkert har andra åsikter om det, men då undrar jag:


  • Hur kristet är det att inte kunna acceptera människor så som dom är? Jesus älskade ju alla, även spetälska, tjuvar och skökor. Han ville att människor skulle förbättra sig, men dömde inte någon till utanförskap.
  • Tänker dom att Gud råkade skapa ett ”måndagsexemplar” då han deltog i skapandet av dessa queera personer, dvs skapar Gud något som är fel ibland (är han i så fall slarvig eller inkompetent)? Kan vi ens förstå Guds stora plan för världen som en helhet och varje individs roll i den helheten?
  • Dom som sätter sig till doms över andra, hur felfria är dom egentligen själva? Är det så klokt av dom att kasta första stenen? Och vem har gett dom rätten att döma andra? Inte Gud i alla fall!

DU ÄR DU. (PUNKT) VAR STOLT ÖVER DIG SJÄLV OAVSETT VEM DU ÄR!!


 


Men vi är så mycket mer än bara ett kön. Jag tror och hoppas att den utveckling vi ser nu bara är början, att människor som upplever sig ”ha fel kön” förstår att det inte är deras kön det är något fel på utan dom snäva könsroller vi alla måste förhålla oss till. När vi kan acceptera och uppskatta människor så som dom verkligen är, att människor talar, klär sig, väljer jobb och livspartner utefter egna val istället för påtvingade val så kommer förhoppningsvis ingen uppleva att det finns något behov av att byta kön.


Här ett radioprogram med en person som bytt kön, sett könsrollerna från två olika perspektiv och blev förvånad och förfärad av vad hon såg:


Vinter med Caroline (fd Carl) Farberger


#könsroller #kön #queer

Av Amisa - 27 december 2019 11:00

Straxt före julhelgen fick jag en hälsning från min Camino-vän Ken och hans fru. Dom har haft mycket att stå i sedan dom kom hem för dom har flyttat från ett hus till ett annat. Ken och jag hoppades att vi skulle komma till Santiago de Compostela samtidigt för vi sprang ständigt på varandra ända från Roncevalles i början av vandringen och nästan hela vägen till León. Sedan traskade jag i förväg medan Ken skulle möta sin fru i León, spendera några dagar där för att sedan ta bussen några etapper och sedan gå resten av vägen tillsammans med sin fru. Vi trodde båda två att vi snart skulle ses igen, men det blev inte så. Dom tillbringade lite extra dagar i en del spännande städer och kom till Santiago ungefär en vecka efter mig.


Här är Ken och hans fru i katedralen i Santiago, där dom enligt pilgrimstraditionen gick runt statyn av Santiago (Sankte Jakob) omfamnade och kysste honom.

 


Jag hade hoppats att få träffa Kens fru, för han berättade gärna om hur mycket hon hade betytt för honom. Hon är konstnär och verkar också vara en spännande person. Bland annat berättade Ken att dom, tack vare hans fru, dom senaste fem åren fått möjligheten att delta i Burning Man festivalen i Nevada öknen. Konstnärerna har en viktig roll där eftersom dom kommer med idéerna till dom gigantiska figurer som byggs där.


Burning Man-festivalen:

https://www.youtube.com/watch?v=NkGroR7Ixnc


#burningmanfestival #caminodesantiago

Av Amisa - 26 december 2019 02:59

Jag gillar världsmusik, för när man blandar en massa olika stilar och musiker från olika länder händer det något spännande med musiken. Den blir mycket mer dynamisk, intressant och levande!

Någon som jag uppskattar väldigt mycket är Matisyahu som är en rappande jude och som har många låter som handlar om att växa som människa. Tänk om vi snart skulle kunna få höra hans sånger framföras i kyrkan! Det tycker jag skulle vara spännande.



Här, "Running Away" en Bob Marley cover, om att försöka springa ifrån sig själv eller sticka huvudet i sanden när man inte vågar konfrontera sina inre rädslor:


https://www.youtube.com/watch?v=fHTKWa9s1N8



Och här, "Lord Raise Me Up!", äkta passion om att längta hem till Gud:


https://youtu.be/irpa0dhbgnw


Vad tycker ni? Spännande eller hemskt fel?

#matisyahu #tro

Av Amisa - 26 december 2019 02:28

Idag ville dottern färga håret och jag hade lovat att hjälpa henne. Hon ville att håret skulle bli blågrönt i en smaragdgrön nyans. Det var många steg för att få det så.

Här en bild före, då hon har mörkbrunt hår.


Först var hon tvungen att bleka håret för att färgen hon väljer sedan ska synas. Det tog ganska lång tid.


Det blev så här när det torkat, nästan lite morotsfärgat.


Och här blev slutresultatet flera timmar senare: mörkt smaragdgrön.

    
  

Tja, det finns många sätt att fira jul.......

Av Amisa - 25 december 2019 02:57

Min dotter och jag brukar säga att det skulle vara mysigt att avsluta julaftonen med en fin lugn högtidsstund på en midnattsmässa. Hittills har det aldrig blivit av, men nu bestämde vi oss för att besöka en.


Det är först det senaste året jag närmat mig kyrkan, för Gud vägledde mig dit. Förut tänkte jag att jag inte behövde någon kyrka eller församling för att tacka eller kommunicera med Gud, vår kontakt var utmärkt ändå. Sedan jag hittade till en kyrka har jag förstått att det inte är för min kontakt med Gud som jag behöver den. Det är för att jag behöver gemenskapen med likasinnade och för att vi tillsammans har mera kraft att göra ett avtryck på det samhälle vi lever i, än vad vi har som enskilda personer.

Under det senaste året har jag firat både påsk och jul i kyrkan och tagit nattvard och för mig är det första gången i mitt 50+ liv som jag har gjort det. Det har känts väldigt fint och jag är tacksam för den spirituella utveckling jag gått igenom under det här året. Genom min pilgrimsvandring lärde jag mig dessutom att lita på att både Gud och mina medmänniskor kommer finnas där för mig om jag behöver det.


Julkrubban i kyrkan.


Och den stora fina julgranen.


Och massor av ljus. Min dotter tände ett för vår anhörige som nyligen gått bort.


Altaret.

 


Ett mindre kors och statyer på sidan i kyrkan.


I förra veckan köpte jag en ny fickalmanacka (ja, jag vet att jag är gammalmodig). Den hade en guldig inskription som sa:
"The best is yet to come!"

Jag älskar fina visdomsord och det är en bra påminnelse och låter väldigt hoppfullt! Jag undrar vad det nya året kommer att föra med sig?

God Jul på er alla fina medmänniskor!
Jag hoppas att det kommande året blir om möjligt ännu mer spännande än 2019 varit!

#pånyttfödelse #gemenskap #tro

Presentation

Omröstning

Vill du att andra ska läsa din blogg?
 Nej!
 Ja, mina närmsta vänner/familj!
 Ja, men bara dom som delar mina åsikter!
 Ja, alla är välkomna!
 Kanske?

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23
24
25 26 27 28
29
30 31
<<< December 2019 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Min inre vägvisare med Blogkeen
Följ Min inre vägvisare med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se