Sedan unga år har jag haft ett medberoendebeteende mot vissa personer. En av dom var min anorexisjuka storasyster. En gång när jag hälsade på henne på kliniken där hon var inlagd så berättade hon triumferande för mig om hur hon brukade lura personalen när hon skulle äta. Hon lagrade maten i kinderna som en hamster och när lite av maten försvunnit från tallriken var hon tillåten att gå ifrån bordet. Då gick hon in på sitt rum, öppnade fönstret och spottade ut maten. Som syster stod jag inför dilemmat: Inte berätta hennes hemlighet för någon och på så sätt behålla hennes förtroende eller berätta för någon vuxen så att hon kunde få bättre hjälp och börja tillfriskna? Jag kommer inte ihåg hur jag gjorde, men jag tror inte att jag berättade det för någon. Genom att hela tiden anpassa sig och ta överdriven hänsyn till den beroende, möjliggör man för den personen att fortsätta med sitt missbruk.

Mitt medberoende i vuxen ålder har fungerat så att när jag ser att någon inte verkar må helt bra, så har jag trott att jag kan hjälpa dom bara jag översköljer dom med min vänlighet, lite omsorg och mycket kärlek. Jag vet sedan flera år tillbaka att det här är ett sjukt beteende, att människor själva måste välja att ta tag i sina liv och att man inte kan fixa en annan människa. Trots det tycks jag någon gång ibland återfalla i mitt gamla beteende och ge goda råd till medmänniskor som inte bett om min hjälp och som kanske bara tar illa upp för att jag lägger mig i något som inte angår mig. Precis som det är svårt att bli av med ett beroende, är det också svårt att lära sig av med ett medberoende.

Om jag har sårat någon som läser den här bloggen, så ber jag så mycket om ursäkt! Jag menar bara väl, men ibland blir det fel i alla fall. Återigen lovar jag mig själv att lägga band på mig i fortsättningen och det finns mycket jag kan lära mig av Jesus. När folk bad honom om råd, så gav han dom inte en färdig lösning. Istället ställde han frågor till dom så att dom själva började att fundera och kom på vad dom behövde. Det ska jag också träna och bli bättre på! Det kanske borde bli mitt nyårslöfte?

Tips på radioprogram:

Om anorexi med Stina Wollter och gästen Björn Eriksson

#medberoende #anorexi

Idag råkade jag hitta den här videon med Olle Carlsson. Den handlar om att vi alla kan göra skillnad och om vi går samman, så är vi så mycket starkare tillsammans och vi får så stor kraft att vi kan flytta berg!

Vi kan bara tänka på Berlinmurens fall, franska revolutionen eller avskaffandet av apartheid, allt det hände just därför att folk slöt sig samman och blev en så stor kraft att dom styrande inte kunde ignorera vad som hände. En bra början som kan göra stor skillnad är om vi alla väljer att inte köpa så många julklappar som vi ändå kan klara oss lika bra utan.

Du och jag har möjligheten att göra skillnad! (pratet börjar vid 0:40):

https://www.youtube.com/watch?v=3YiQpo5sRis

#handlingskraft

Trots att jag sällan brukar gå till doktorn utan hellre går runt med mina krämpor i åratal, så har jag varit på vårdcentralen idag. Anledningen var att jag under dom senaste åren fått en del röda fula fläckar på mina armar. Dom finns inte där hela tiden, utan blossar upp lite då och då.

Förut har jag inte brytt mig om dom och tänkte att det inte är något att pjoska mig över, men när jag var på min pilgrimsvandring hände det flera gånger att jag började blöda rätt ymnigt från märkena. Hudförändringar som ändrar färg och/eller blöder kan vara ett symptom på hudcancer, så jag bestämde mig för att det nog i alla fall var dags att gå och kolla fläckarna.

Jag fick träffa en väldigt trevlig läkare som tog min oro på fullaste allvar. Han lugnade mig och sa att det inte var något farligt, det såg inte ut som någon hudcancer utan det kan snarare vara någon allergi som ger denna reaktion. För säkerhets skull fick jag också lämna blodprov för att kolla om jag har brist på blodplättar, för då blöder man mer än normalt. Ser alltså ut som om jag förhoppningsvis kommer vara kvar i jordelivet i ännu många år framåt!

Marie Fredriksson har lämnat jordelivet och det känns som om det är alldeles för tidigt!

Samtidigt har hon lämnat efter sig fantastisk musik och den musik jag gillade bäst var det hon gjorde som soloartist, för det fanns så mycket djup i hennes texter och så mycket själ i hennes röst och sätt att framföra låtarna. Här kommer några av mina favoriter:

Ännu doftar kärleken

https://www.youtube.com/watch?v=cgx8wyTwDgI

Sparvöga

https://www.youtube.com/watch?v=jlu833Lq4gs

Tro

https://www.youtube.com/watch?v=tDJefWAnJ8c

Jag är så tacksam för att du har berikat mitt liv med din vackra musik under dina år på jorden!

#mariefredriksson

För ganska många år sedan råkade det bli så att jag var med på en amatörteaterföreställning. Det hela började så här...

Min dotter var med i en teaterförening och någon gång sa hon till mig: "Mamma, skulle det inte vara kul för dig att testa att spela lite teater nån gång?". Jag som lyssnade med ett halvt öra sa: "Mja, kanske det?".

Några månader senare hade det där fallit i glömska för mig, när min dotter kom hem och meddelade att hon hade varit på upptaktsmöte i teaterföreningen och hon hade anmält oss båda till en teatergrupp. Jag blev lite förvånad, men tänkte "Varför inte? Jag gillar ju att sjunga och dansa inför publik, så varför inte också prova teater? Det skulle säkert bli kul". Terminen började och vi gjorde en massa gruppövningar för att lära känna varandra och för att bli bättre på skådespeleri. Bland annat kommer jag ihåg att vi lekte med olika statusar, hög status - låg status och att ha olika personligheter. Det är rätt spännande med teater för man kan testa att vara annorlunda än man brukar, det är som en skyddad verkstad. Hur många vågar testa det i det verkliga livet?

Efter ett tag var det dags att välja pjäs. Jag hade tänkt att det skulle vara kul med en komedi, men en tjej i föreningen hade skrivit en ny pjäs som hette "Kliniken" och som handlade om anorexi. Den verkade angelägen och den blev vald av gruppen. Till saken hör att jag som barn hade upplevt när min storasyster fick anorexi och led av det i flera år. Hon var så illa däran att hon var inlagd på en klinik i ett halvår och sjukdomen var nära att kosta henne livet. Jag fick spela rollen som hennes mamma och det gav mig en ökad insikt om hur maktlös min mamma måste ha känt sig. För mig blev arbetet med pjäsen som en traumabearbetning och det var något jag verkligen behövde för när allt kaos pågick med min syster så blev jag och mina känslomässiga behov väldigt osynliga, eftersom allt fokus var på att min syster skulle överleva. Så här i efterhand tänker jag att Gud nog måste ha haft ett finger med i spelet då den enda pjäs jag någonsin skådespelat i, råkade handla om just anorexi och var exakt det jag behövde.

TACK GUD FÖR ATT DU ALLTID SER VAD JAG BEHÖVER, även när jag själv inte förstår det!!

Bilderna visar delar av ensemblen.

#anorexi #teater

Nu pågår planeringen inför min anhörigas begravning. Tidigare har vi bestämt om kista och blommor som kommer gå i röd-oranga färger. Idag var det dags att bestämma musiken och både jag och min systerdotter kommer sjunga lite och så blir det också lite orgelmusik och några psalmer. Här är låtarna som vi ska sjunga:

Bortom himlen (Tears in Heaven)

https://www.youtube.com/watch?v=MgggC93rfq0

Koppången

https://www.youtube.com/watch?v=HNyZXS9F98Q

Och så min favorit, Håll mitt hjärta

https://www.youtube.com/watch?v=nAioll-yHNQ

Jag hoppas det blir ett fint och vackert avsked!

Till dom egenskaper vi kan ha räknas introvert vs extrovert. Vad innebär då det?

Dessa begrepp lanserades av Carl Gustav Jung för nästan 100 år sedan. Han ansåg att en persons tänkande, kännande, förnimmelse och intuitionen antingen får sin energi från det inre tanke-, känslo- och fantasilivet (introversion) eller utifrån omvärlden med dess saker, situationer och människor (extraversion). Han tänkte också att dom flesta människor har båda dessa egenskaper, men att den ena vanligtvis dominerar över den andra. Personer som har ungefär lika mycket drag av båda personlighetstyperna kallas ambiverta.

Extraverta personer trivs i stora grupper, men är ganska ytliga i sina relationer. Dom är beroende av att passa in i gruppen och trivs inte så bra med att vara för sig själva. Dom tänker mer på hur dom påverkas av omvärlden, hur omvärlden uppfattar dom, är mer realistiska och praktiska än dom introverta. Dom tänker hellre konkret och individuellt, än abstrakt och generaliserade.

Introverta personer styrs i sitt tänkande mer av sin egen magkänsla än av yttre händelser, argument och situationer. Utåt kan dom visa likgiltighet, men bakom fasaden finns ofta ett rikt och nyanserat känsloliv. Introverta upplever ofta sociala sammanhang som utmattande och får istället energi av ensamma, ofta kreativa sysselsättningar. Dom är självständiga, men har ofta ett fåtal riktigt djupa relationer.

I psykologisk forskning har man konstaterat att egenskaper inte är helt stabila under ett liv, till skillnad mot temperament som är mer beständigt. Vad det gäller introversion och extraversion så ansåg Jung att den del som är svag hos oss ligger i vår "skugga", det som är omedvetet för oss, och genom att jobba med vår personlighetsutveckling (som Jung kallade individuationsprocessen) så kan vi få tillgång till båda dessa egenskaper.

Det är en stor fördel för oss om vi har tillgång till både vår introverta och vår extraverta sida, för då kan vi välja det förhållningssätt som fungerar bäst utifrån aktuell situation. Ska vi lita på vår magkänsla eller tänka logiskt? Handlar det t ex om en investering är det sannolikt bäst att tänka logiskt och analyserande, men handlar det om kärlek bör vi följa vårt hjärta.

#introvert #extravert #introversion #extraversion

Den senaste tiden har nyheterna gång på gång rapporterat om mord där kvinnor varit offren och gärningsmännen någon man dom kände väldigt väl. Statistik från Brottsförebyggande Rådet visar att den vanligaste gärningsmannen i dessa fall är en partner eller en tidigare partner (67% år 2018) och enligt Nationellt Centrum för Kvinnofrid så sker det oftast i hemmet, en plats där man kan tycka att man borde kunna känna sig trygg. Detta våld handlar om att mannen vill kontrollera kvinnan och i hälften av fallen (år 2017) så hade mordet föregåtts av polisanmälningar om våld och hot. Ofta sker det i samband med en separation eller efter ett svartsjukedrama. Det omvända, dödligt våld mot en man i en parrelation utgör bara 5% av alla mord med män som dödsoffer.

Hur kan det komma sig att män fortfarande år 2019 tror sig ha rätt att kontrollera en annan människa? Vi har ju haft kvinnlig rösträtt i ca 100 år, så borde inte männen ha lärt sig nu att vi kvinnor också har en egen fri vilja och inte låter oss tvingas till något vi inte själva vill? Och vad är man för en slags människa, om man försöker tvinga till sig kärlek och underkastelse? Eller handlar det bara om att dessa män saknar impulskontroll (eller tar sig rätten att få sakna det) och har svårt att sätta ord på sina jobbiga känslor istället? Har vi inte kommit längre, lever vi fortfarande i grottfolkens tid?!

Dessutom blir jag så less på alla dessa TV-dramaserier där offret nästan jämt är en kvinna och förövaren en man. Det är som om dom försöker intala oss att detta är normalt och något vi bara ska acceptera även i framtiden.

Jag tycker det är dags att börja göra något åt detta: prata mer om könsroller, vilka förväntningar vi har på varandra och lära oss att sätta ord på våra känslor istället för att kontrollera varandra med makt och kontroll!

Källor:

Brottsförebyggande Rådet - statistik

Nationellt Centrum för Kvinnofrid

#kvinnor #mord #könsroller #makt #kontroll