Här kommer lite bilder från dagens promenad i försommarkvällen.

Syrener från gården utanför.

Try?

Prydnadsäpplen.

Gaphalsarna som väcker oss kl 4 på morgonen :)

Hägg.

Fåglarna höll en kvällsserenad.

Körsbär.

Lila kärringtand.

Vildapel.

Vilapel som ett hav av blommor.

Vi maskrosor måste också få vara med, uppnosiga och gula.

Några buskar har växt fast i ett staket och har format sig i så märkliga former. Den ena ser ut som ett höftben?

Väderkvarnen får vara med också, för den var så fin.

Prunkande villarabatter.

Brudspirea.

Tulpaner.

Och så ett hav av violer.

Och slutligen rhododendron.

Åsa Jinder, "En vänlig grönska":

https://youtu.be/H9IaH89hK0c

#envänliggrönska

Sting, “Fragile”:

https://youtu.be/lB6a-iD6ZOY

#skör

Igår lyssnade jag på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip och den berörde mig djupt. Jag har aldrig följt henne, för jag är inte särskilt intresserad av kändisar och känner att det mest handlar om fina fasader.

Men i den här intervjun berättade hon väldigt öppet och ärligt om sin uppväxt i en dysfunktionell familj, där föräldrarna var så upptagna med sina egna problem att dom inte klarade av att också vara bra föräldrar och hur hon tidigt i sitt liv bestämde sig för att vara ”ensam-stark”, ta hand om sig själv och aldrig behöva någon. Sedan började hon bygga upp sin blogg, först som en låtsashistoria som senare kom att bli hennes verklighet. Hela tiden så mycket fokus på att bygga en borg runt sig, så att hon skulle vara trygg om än allting runt omkring rämnade och samtidigt ett behov av att mycket måste hända hela tiden. Så fortsatte det till i höstas när hennes imperium, hennes borg, plötsligt rämnade och föll i bitar och hennes livsstrategi att vara ”ensam-stark” inte längre fungerade. Då övergick livet i kaos, depression och självmordsförsök för hon visste ju inte hur man gör när man ber någon annan om hjälp och tar emot den.

Därefter följde en lång period av att ta sig upp ur ”hålet” igen, börja må bra, hitta balans mellan arbete och avkoppling och lära sig att be om hjälp. Så här efteråt så är hon tacksam för det som hände för det fanns en djup spricka mellan den hon visade sig som utåt och den hon egentligen var på insidan och det var inte ett hållbart sätt att leva för man kan aldrig springa iväg från sin egen själ.

Jag känner igen mig så väl i hennes historia, troligtvis är det därför jag blir så berörd av den. Även jag är uppväxt i en dysfunktionell familj där föräldrarna varit upptagna av andra problem, där jag tidigt lärde mig att inte behöva något från någon annan utan istället vara ”ensam-stark”. Den strategin fungerade skapligt tills jag en dag stod inför svårigheter som jag inte kunde agera på och lösa utan där jag var maktlös och där det jag behövde istället var emotionellt stöd av andra och det visste jag inte längre hur man ber om eller tar emot. Då rämnade hela mitt liv, min borg.

Jag känner också igen mig i hennes beskrivning om att känna sig existentiellt ensam trots att det finns ett nätverk med människor runt omkring, för har man lärt sig att dom som står en närmast inte kommer förstå och tillgodose ens några av ens behov, varför då ens bemöda sig med att be om något? Det här tror jag är svårt att förstå för någon som inte själv upplevt det. Jag uttryckte det någon gång för min lärare i gestaltterapi och han tittade lite skeptiskt på mig och sa ”Men du har ju föräldrar, syskon och barn? Menar du verkligen att du känner dig existentiellt ensam?”. Det här är nog enda gången jag känt att han inte riktigt förstod mig, för han är en av dom mest inkännande personer jag känner. Jag tänkte att han måste väl ha rätt, inte kan man väl känna sig existentiellt ensam när man har människor runt omkring sig? Sedan tog jag tillbaka lite av det jag sagt och sa att jag nog hade råkat överdriva lite. Jag kände skam över att känna det så här trots att jag uppenbarligen har människor runt mig, varav flera säkert skulle lyssna om jag bara uttrycker mina behov. Senare när jag reflekterade över det så känner jag att, nej det var ingen överdrift, det är så jag känner det ibland – som om jag skulle vara helt ensam i livet.

Under dom senaste åren när jag har jobbat på min utveckling, har det ofta handlat om att återuppbygga min tillit till andra människor – våga lita på att människor ska välja att komma till min hjälp om jag utrycker vad jag behöver. Jag tror det var därför Gud ledde mig till kyrkan, själv hade jag fortfarande inte förstått att jag behövde andra människor. Lyckligtvis så litade jag på Gud och på vad han sa till mig, så jag gick dit ändå trots att jag var skeptisk. I kyrkan har jag växt till som människa och där finns så många vänliga och omtänksamma medmänniskor. Jag blir sedd och får mycket värme av andra och känner att jag blir älskad och uppskattad precis för den jag är. Jag hoppas verkligen att också Isabella lär sig att lita på sina medmänniskor igen, för det gör livet så mycket lättare att leva! Det är något som tar tid att bygga upp, men som också behöver få ta tid………

Lyssna på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1495897

#ensam

En del människor dör tyvärr i förtid på grund av Coronan och så är livet ibland. Vissa lämnar i förtid och för dom efterlevande är det nog lika smärtsamt oavsett om anledningen är Coronan eller någonting helt annat.

Laleh, ”Some Die Young”:

https://youtu.be/Nff3krrtMK8

#laleh