Dags för lite uppror mot allt som samhället, den rådande kulturen, vi själva och andra tvingar på oss?

Galt MacDermot, “Let The Sunshine In”, (Hair, 1979):

https://youtu.be/0mH23CAV7jE

#uppror

En av dom starkaste ”programmeringar” vi genomgår som barn är den som handlar om vår könsidentitet och det grundläggs redan vid ca tvåårsåldern då vi börjar upptäcka och förstå att flickor och pojkar ser olika ut fysiskt. Därefter börjar vi upptäcka att mammor och pappor bär sig olika åt och vi börjar själva anpassa oss för att passa in i rätt mall: Vad som förväntas av en pojke respektive flicka och att det är självklart att man ska gänga sig med någon av det andra könet. Men är det egentligen så självklart varken det ena eller det andra?

Under min personliga utveckling har jag lärt mig att hitta delar av mig själv som jag inte tidigare trodde fanns, eftersom jag tidigt lärt mig att hålla tillbaka dom sidorna hos mig själv då dom inte passar sig för en tjej. Dom senaste åren har jag också funderat en hel del över min sexualitet. Är det självklart att jag bara skulle kunna vilja ha en man som min partner eller skulle det lika väl kunna vara en kvinna? Det är väl en människas själ man blir kär i, inte personens könsorgan?

Jag har aldrig varit kär i en tjej, inte på det sättet, men kanske beror det bara på att tanken är så främmande för mig? Jag tror jag börjar bli redo för att verkligen våga utmana mig själv och utforska hur det ligger till för min del och enda sättet är väl att testa? Dessutom är relationer med någon av samma kön mer jämlikt, det visar forskningen och jag tänker också att man då slipper dom typiska könsroller som vi lätt faller in i av gammal vana då vi försöker forma en relation med någon av det andra könet.

Jag tror på den långsamma kärleken, det som får tid och utrymme att växa till sig och bli stark under en längre tid, istället för att flamma upp som en tändsticka som sedan brinner ut på trettio sekunder.

Kanske är det dags att prova att byta lag?

#utforska #könsidentitet