En av dom starkaste ”programmeringar” vi genomgår som barn är den som handlar om vår könsidentitet och det grundläggs redan vid ca tvåårsåldern då vi börjar upptäcka och förstå att flickor och pojkar ser olika ut fysiskt. Därefter börjar vi upptäcka att mammor och pappor bär sig olika åt och vi börjar själva anpassa oss för att passa in i rätt mall: Vad som förväntas av en pojke respektive flicka och att det är självklart att man ska gänga sig med någon av det andra könet. Men är det egentligen så självklart varken det ena eller det andra?

Under min personliga utveckling har jag lärt mig att hitta delar av mig själv som jag inte tidigare trodde fanns, eftersom jag tidigt lärt mig att hålla tillbaka dom sidorna hos mig själv då dom inte passar sig för en tjej. Dom senaste åren har jag också funderat en hel del över min sexualitet. Är det självklart att jag bara skulle kunna vilja ha en man som min partner eller skulle det lika väl kunna vara en kvinna? Det är väl en människas själ man blir kär i, inte personens könsorgan?

Jag har aldrig varit kär i en tjej, inte på det sättet, men kanske beror det bara på att tanken är så främmande för mig? Jag tror jag börjar bli redo för att verkligen våga utmana mig själv och utforska hur det ligger till för min del och enda sättet är väl att testa? Dessutom är relationer med någon av samma kön mer jämlikt, det visar forskningen och jag tänker också att man då slipper dom typiska könsroller som vi lätt faller in i av gammal vana då vi försöker forma en relation med någon av det andra könet.

Jag tror på den långsamma kärleken, det som får tid och utrymme att växa till sig och bli stark under en längre tid, istället för att flamma upp som en tändsticka som sedan brinner ut på trettio sekunder.

Kanske är det dags att prova att byta lag?

#utforska #könsidentitet

Hoppas att snart vara tillbaks i den goa energin igen!

Johnny Nash, ”I Can See Clearly Now”:

https://youtu.be/V_p0XE28t94

#goenergi

Just nu är jag lite ur gängorna och har inte riktigt lust eller ork med någonting. Har inte riktigt lust att åka till landet - trots att det nu är bästa tiden på året, försöker läsa en bok – men kan inte riktigt koncentrera mig, kunde gå ut och cykla eller gå en sväng – men har ingen energi till det heller, testade en ny grej i måndags och tänkte gå in i det med liv och lust – men lusten är inte tillräckligt stor för det heller.

Min son fyller jämnt i övermorgon, men på grund av Coronan så får firandet vänta till ett senare tillfälle. Hans syster kommer inte att kunna komma eftersom hon bor i en annan ände av Sverige. Inte heller hans flickvän med barn kommer kunna vara med eftersom dom drabbats av vattenkoppor. Jag hoppas att vi i alla fall kan träffas och fika lite då!

Min bror har känt sig dålig dom senaste dagarna och har varit på akuten idag. Dom hittade inte vad problemet var och det känns inte bra. Min bror tillhör flera riskgrupper och har varit mycket sjuk under dom senaste fem åren. Han är en person som aldrig beklagar sig i onödan, så säger han att han inte mår bra så blir jag rejält oroad.

Jag känner att jag skulle må bra av lite miljöombyte och att ägna mig lite åt något kreativt. Då kom jag att tänka på Villa Rosenäng som ligger i närheten av Kisa i södra Östergötland. Det ligger jättevackert mitt ute i vildmarken mitt emellan den stora sjön Åsunden och en annan mindre sjö. När man tittar ut från fönstren i lägenheten man bor i på Villa Rosenäng, så ser man båda sjöarna. Inga stora vägar finns i närheten utan det man hör mest är ljuden från naturen: fåglarna, vattenskvalp och vinden i träden. Det är så lugnande och meditativt!

Lugna fina Björkfors! Hit längtar jag ofta tillbaka. Så mycket att jag varit tillbaka i trakten på en husvisning.

Här kan man hyra kanoter.

Jag tror det här är den stora sjön Åsunden?

På Villa Rosenäng anordnar dom olika typer av hantverkskurser och sist jag var där fick jag lära mig att göra glasfusing och det var jättekul. Vi hade sånt flow att vi knappt hade tid att sova på nätterna, utan höll på nere i verkstaden till klockan tio på kvällen för att få med så mycket som möjligt i nattens ugnsbränning. Tyvärr verkar vårens alla kurser ha blivit inställda hittills, men vi får se om det blir några kurser senare i sommar. Kanske skulle jag kunna lura med mig min syster dit, för hon verkade intresserad förra gången när jag hade varit där?

Här är i trädgården utanför Villa Rosenäng. Det är en riktig idyll!

Här är jag på kursen för tre år sedan. Jag provar ett halssmycke med matchande örhängen som jag gjort på kursen. Dessa fick sedan min syster i födelsedagspresent när hon fyllde år några dagar senare. Det är roligt att kunna ge något personligt som man gjort själv och som inte är tillverkat i Kina och finns i hur många exemplar som helst.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min håglöshet, men det blir nog snart lite vandring igen i några dagar. Jag hoppas att det kommer hjälpa humöret upp igen till normal nivå!
Nu ska jag sluta upp med att gnälla för idag, det kommer snart bättre dar!

God natt på er alla!!!

Här kommer lite bilder från dagens promenad i försommarkvällen.

Syrener från gården utanför.

Try?

Prydnadsäpplen.

Gaphalsarna som väcker oss kl 4 på morgonen :)

Hägg.

Fåglarna höll en kvällsserenad.

Körsbär.

Lila kärringtand.

Vildapel.

Vilapel som ett hav av blommor.

Vi maskrosor måste också få vara med, uppnosiga och gula.

Några buskar har växt fast i ett staket och har format sig i så märkliga former. Den ena ser ut som ett höftben?

Väderkvarnen får vara med också, för den var så fin.

Prunkande villarabatter.

Brudspirea.

Tulpaner.

Och så ett hav av violer.

Och slutligen rhododendron.

Åsa Jinder, "En vänlig grönska":

https://youtu.be/H9IaH89hK0c

#envänliggrönska

Sting, “Fragile”:

https://youtu.be/lB6a-iD6ZOY

#skör

Igår lyssnade jag på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip och den berörde mig djupt. Jag har aldrig följt henne, för jag är inte särskilt intresserad av kändisar och känner att det mest handlar om fina fasader.

Men i den här intervjun berättade hon väldigt öppet och ärligt om sin uppväxt i en dysfunktionell familj, där föräldrarna var så upptagna med sina egna problem att dom inte klarade av att också vara bra föräldrar och hur hon tidigt i sitt liv bestämde sig för att vara ”ensam-stark”, ta hand om sig själv och aldrig behöva någon. Sedan började hon bygga upp sin blogg, först som en låtsashistoria som senare kom att bli hennes verklighet. Hela tiden så mycket fokus på att bygga en borg runt sig, så att hon skulle vara trygg om än allting runt omkring rämnade och samtidigt ett behov av att mycket måste hända hela tiden. Så fortsatte det till i höstas när hennes imperium, hennes borg, plötsligt rämnade och föll i bitar och hennes livsstrategi att vara ”ensam-stark” inte längre fungerade. Då övergick livet i kaos, depression och självmordsförsök för hon visste ju inte hur man gör när man ber någon annan om hjälp och tar emot den.

Därefter följde en lång period av att ta sig upp ur ”hålet” igen, börja må bra, hitta balans mellan arbete och avkoppling och lära sig att be om hjälp. Så här efteråt så är hon tacksam för det som hände för det fanns en djup spricka mellan den hon visade sig som utåt och den hon egentligen var på insidan och det var inte ett hållbart sätt att leva för man kan aldrig springa iväg från sin egen själ.

Jag känner igen mig så väl i hennes historia, troligtvis är det därför jag blir så berörd av den. Även jag är uppväxt i en dysfunktionell familj där föräldrarna varit upptagna av andra problem, där jag tidigt lärde mig att inte behöva något från någon annan utan istället vara ”ensam-stark”. Den strategin fungerade skapligt tills jag en dag stod inför svårigheter som jag inte kunde agera på och lösa utan där jag var maktlös och där det jag behövde istället var emotionellt stöd av andra och det visste jag inte längre hur man ber om eller tar emot. Då rämnade hela mitt liv, min borg.

Jag känner också igen mig i hennes beskrivning om att känna sig existentiellt ensam trots att det finns ett nätverk med människor runt omkring, för har man lärt sig att dom som står en närmast inte kommer förstå och tillgodose ens några av ens behov, varför då ens bemöda sig med att be om något? Det här tror jag är svårt att förstå för någon som inte själv upplevt det. Jag uttryckte det någon gång för min lärare i gestaltterapi och han tittade lite skeptiskt på mig och sa ”Men du har ju föräldrar, syskon och barn? Menar du verkligen att du känner dig existentiellt ensam?”. Det här är nog enda gången jag känt att han inte riktigt förstod mig, för han är en av dom mest inkännande personer jag känner. Jag tänkte att han måste väl ha rätt, inte kan man väl känna sig existentiellt ensam när man har människor runt omkring sig? Sedan tog jag tillbaka lite av det jag sagt och sa att jag nog hade råkat överdriva lite. Jag kände skam över att känna det så här trots att jag uppenbarligen har människor runt mig, varav flera säkert skulle lyssna om jag bara uttrycker mina behov. Senare när jag reflekterade över det så känner jag att, nej det var ingen överdrift, det är så jag känner det ibland – som om jag skulle vara helt ensam i livet.

Under dom senaste åren när jag har jobbat på min utveckling, har det ofta handlat om att återuppbygga min tillit till andra människor – våga lita på att människor ska välja att komma till min hjälp om jag utrycker vad jag behöver. Jag tror det var därför Gud ledde mig till kyrkan, själv hade jag fortfarande inte förstått att jag behövde andra människor. Lyckligtvis så litade jag på Gud och på vad han sa till mig, så jag gick dit ändå trots att jag var skeptisk. I kyrkan har jag växt till som människa och där finns så många vänliga och omtänksamma medmänniskor. Jag blir sedd och får mycket värme av andra och känner att jag blir älskad och uppskattad precis för den jag är. Jag hoppas verkligen att också Isabella lär sig att lita på sina medmänniskor igen, för det gör livet så mycket lättare att leva! Det är något som tar tid att bygga upp, men som också behöver få ta tid………

Lyssna på söndagsintervjun med Isabella Löwengrip:
https://sverigesradio.se/avsnitt/1495897

#ensam

En del människor dör tyvärr i förtid på grund av Coronan och så är livet ibland. Vissa lämnar i förtid och för dom efterlevande är det nog lika smärtsamt oavsett om anledningen är Coronan eller någonting helt annat.

Laleh, ”Some Die Young”:

https://youtu.be/Nff3krrtMK8

#laleh

Nyligen vandrade jag Birgittaleden från Söderköping till Vadstena och det hela avslutades sedan med två dagars vistelse vid pilgrimscentrumet i Vadstena. Där finns en liten pilgrimsshop med saker som kan inspirera till andlig utveckling och när jag var där var det ett ting som jag drogs till som inget annat. Det var ett vackert Tau-kors i olivträ med en abstrakt Jesusfigur och som den naturnära person jag är, hade jag svårt att motstå det vackra träet och den mjuka, flytande, sinnliga formen.

Väl hemkommen började jag fundera över symboliken i smycket, för om det är något mer som väcker min nyfikenhet så är det symboler och saker som kan ha ett dolt budskap. Alltså började jag göra lite efterforskningar och här är vad jag fann.

Tau-korset nämns i Uppenbarelseboken där profeten Hesekiel våndades över det våld och laglöshet som rådde i Jerusalem.

”Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett kors^[a] i pannan på dem som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som görs därinne”, sade Herren till Hesekiel  (Hesekiel 9:4).

Fotnot:

a)      9:4 kors   Hebr. taw, den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. I dåtidens gammalhebreiska hade den formen av ett kors. Jfr 1 Mos 4:15, Upp 7:3.

Här får alltså Hesekiel i uppdrag av Gud att sätta tecknet taw i pannan på de människor som kämpar för det goda och rättfärdiga och som inte låter sig dras med i den ondska som råder och som inte ger upp kampen. Tecknet taw betyder också ”tecken” och är dessutom det första skrivtecknet i ordet ”Torá” som betyder ”Lagen”. I senare översättningar av bibeln har sedan det hebreiska tecknet taw ersatts med det grekiska tecknet tau. Tau har också använts som en symbol för evigt liv och pånyttfödelse.

I november år 1215 hörde den Helige Fransiskus påven Innocentus III läsa ovanstående bibelcitat. Efter det bestämde han sig för att han och hans anhängare skulle använda den symbol och det gör de fortfarande. Då en aspirant tas upp i Fransiskanerordern mottar han ett Tau-kors som ett tecken på att han vigt sitt liv åt Kristus enligt Fransiskus lära. Bandet som Tau-korset bärs i har vanligtvis tre knutar och de ska påminna om de tre klosterlöftena: lydnad, fattigdom och kyskhet.

Även Antoniuskorset är ett T-kors och det användes av Antonius Eremiten, eller Antonius av Egypten som han också kallades, under 300-talet för att driva ut demoner. Denna symbol brukades sedan av Antoninbröderna tills deras order slutligen lades ner i början av 1800-talet.

Jag är stolt och glad över mitt Tau-kors och det hänger nästan dagligen runt min hals och det påminner mig om att alltid välja ljuset!

Vill du läsa mer och se bilder från vandringen på Birgittaleden så läs gärna mer om det på min blogg:
Birgittaleden/sida-6/

#taukorset #alltidväljaljuset