För mig var det en stor och viktig upptäckt när jag helt plötsligt fick syn på mitt eget beteende i en konflikt.

Jag kände mig ledsen och bedrövad över att en annan person hade varit taskig och betett sig respektlöst mot mig. Jag var ledsen, självömkande och drog på mig den varma goa offerkoftan. Men helt plötsligt fick jag syn på ett helt annat perspektiv! Den jag var mest arg och ledsen på var mig själv. Jag hade ju tillåtit den andra personen att vara taskig mot mig utan att stå upp för mig själv och säga ifrån. Man kan aldrig bestämma över hur någon annan ska bete sig i en relation, men om man är medveten om sin egen reaktion, kan man styra hur man sedan väljer att agera på den reaktionen.

Det blev en vändpunkt för mig, för nu vet jag att jag inte är något litet värnlöst offer för andras elakheter. Nu har jag makten, kraften och kunskapen att förstå vad som händer och kan då agera på ett klokare sätt. Nu för tiden är jag väldigt uppmärksam på om något börjar skava inom mig och om det gör det säger jag ifrån direkt.

En bra "temperaturmätare" är att ställa sig lite på sidan om och fundera på vad man hade tänkt om det då. Om jag till exempel skulle vara min egen bästa vän, skulle jag då tycka att det inträffade var okej eller hade jag då velat försvara min vän? Jag har blivit min egen mest lojala vän och det känns väldigt tryggt att ha en sådan vän! Det hade varit bra om jag hittat min lojala vän tidigare, men bättre sent än aldrig som man brukar säga.

Hur är det med dig? Brukar du stå upp för dig själv och tycka att du förtjänar att behandlas väl av andra? Eller gör du som jag gjorde tidigare och knyter handen i fickan?


#dinlojalastevän

Ja det mest värdefulla vi kan ge en annan människa är att ge av vår uppmärksamhet och vår tid!

#värdefullastattge #khalilgibran

Sent igår kväll lyssnade jag på en tarotläsning (länk finns nedan) som handlade om att våga komma ut och visa sig sårbar och utan några skyddande masker för någon medmänniska. Det var en så enormt vacker läsning där den unga kvinnan Mariana också berättade väldigt personligt om hennes pappa som vid påsken förra året blev svårt sjuk i covid-19 och som var nära att stryka med av sjukdomen. Därför blev den här påskveckan en mycket känslomässig upplevelse, då alla jobbiga känslor från förra årets trauma plötsligt kom på återbesök.

Från Långfredagens besök i den gamla vackra kyrkan  i Östra Eneby i Norrköping.

Idag när jag vaknade så tänkte jag genast på att det hon berättade var en enda lång berättelse om döden och att återfödas på olika sätt och hur magiskt det knyter an till påskhelgen som vi just nu befinner oss mitt i. För alla sekulära människor i vårt avlånga land handlar påsken säkert ”bara” om att äta ägg och godis och om att ha några lediga dagar ute i vårsolen, men den egentliga anledningen till att vi nu har röda dagar i våra kalendrar är den kristna traditionen och berättelsen om Jesus död och återuppståndelse – alltså om hur han återföds.

Inte många av oss har turen att få uppleva en fysisk återfödelse, endast ett fåtal människor har blivit dödförklarade och sedan på ett mirakulöst sätt kommit till liv igen. Desto fler människor har genomgått en allvarlig sjukdom eller olycka där chanserna till överlevnad varit dåliga, men sedan ändå trotsat döden. Många av dessa människor har också vittnat om hur dom efter den upplevelsen fått en mycket djupare syn på livet, att livet blivit så mycket mer värdefullt då man tvingats inse att man inte kan ta det för givet och att man därefter vill fylla varje minut och sekund av det med meningsfulla upplevelser eftersom det är alltför värdefullt att bara slösa bort. Ytterligare en stor grupp med människor har upplevt en själslig återfödelse, som den jag själv upplevt – att hitta ett nytt och annorlunda Jag än det man visste fanns, ett sannare Jag som man tidigare inte var medveten om.

Är det inte magiskt orkestrerat så säg om man har turen att ha den upplevelsen så här mitt i påskhelgen? Att få dela upplevelsen och känslan av nåd i att få återfödas tillsammans med Jesus? Om man inte är troende kan man istället tänka på berättelsen om fågel Fenix som brinner upp och dör, för att sedan återuppstå färgrikare och vackrare än någonsin tidigare.

Ljuset med symbolen för Jesus.

Ett stort GRATTIS till alla er som på något sätt återuppstå nu under Påsken eller när som helst på året! Var starka, var modiga, var ärliga, våga vara er själva, lys med alla era vackraste färger och lev era fortsatta liv på ett sätt som känns meningsfullt för er!

En stor påskkram till er alla!!!

Christina Aguilera, “Beautiful (Official Video)”; (https://youtu.be/eAfyFTzZDMM):

MN Tarot, “* Leo * Let your heart speak however it desires *”; (https://youtu.be/d7GGlzIhNYc):

MN Tarot, “* Leo * Let your heart speak however it desires * EXTENDED”; (https://youtu.be/CBrdn5LBMkQ):

Återfödelse också i våra rabatter!

#återfödelse

Khalil Gibran, "Timeless Khalil Gibran Quotes that tell a lot about Love and Life"; (https://youtu.be/9xPM9tGdkWs):

#vänlighet #khalilgibran

Om kärleken

Så sade Almitra, tala till oss om Kärleken. Och han lyfte sitt huvud och såg på människorna, och det kom en tystnad över dem. Och med stark röst sade han: 

..... 


Kärleken ger intet annat utom sig själv och tar intet utom från sig själv. Kärleken äger intet och kan ej heller ägas; ty kärleken är allt för kärleken. 

.....

Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet; och sedan sova med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna. 

Sedan talade Almitra igen och sade, Och vad kan du säga oss om Äktenskapet, mästare? 

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans när dödens vita vingar skingrar era dagar. Ja, ni skall vara tillsammans även i det tysta minnet av Gud. Men låt det finnas rymd i er samvaro, Och låt himlens vindar dansa mellan er. 

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 


Ur "Profeten" av Khalil Gibran

Jag tycker så mycket om den här texten, den är så vis och vacker!

Kärlek, helt enkelt!!!

#khalilgibran

Kärlek är på något sätt så svårt och samtidigt så enkelt. Jag tror att anledningen till att vi tycker att det är så svårt är för att vi ofta missförstår vad kärlek är. Genom populärkultur som film, musik, böcker och noveller har vi indoktrinerats att få en bild av kärlek som är rosaskimrande och sockersöt. En förälskelse framställs ofta som den ultimata och sanna kärleken, vilket den givetvis inte kan vara. Då vi är förälskade är vi tungt dopade av signalsubstanser i vårt blod och det får oss att känna lyckorus, ömhet, känslor av tillit, samhörighet och kärlek. Dom signalsubstanserna gör att vi bara ser den andra personens goda egenskaper medan vi omedvetet blundar för dom dåliga. Föremålet för våra känslor framstår i det tillståndet alltid som ”prins/prinsessan charming” och det är till stor del en fantasibild vi är kära i.

Om känslorna består i sådär tre år tills hormonhalterna gått ner till normala nivåer igen, då kan det utvecklas kärlek. Det innebär att man behöver lära känna varandra utan och innan, att man vågar vara öppen och ärlig och visa sig som den man verkligen är – inte bara som en vacker fasad, utan att man också vågar visa upp sina fel och brister och att man också tittar på partnern med öppna ögon och nyfikenhet. Vi har alla fel och brister och dom kan man delvis jobba bort om bara viljan finns. Sedan finns det saker som är en del av vårt inre Jag och som kanske också irriterar partnern. Det kan vi inte ta bort med mindre än att vi känner oss stympade och olyckliga – att ta bort dom är som att förneka en viktig del av sig själv. Hur går det sedan då med relationen? Jag tänker att förhållandet kan utvecklas enligt några olika scenarion:

• Man inser att det här inte är en person man vill leva med under en längre tid och avslutar relationen.

• Man känner att det gnisslar i relationen, men fortsätter ändå relationen eftersom den ändå uppfyller något behov som man har. Det här är absolut inte ett förhållande byggt på kärlek, utan på att man känner någon form av beroende till sin partner. Jag vill att DU SKA GE MIG ekonomisk trygghet, status, känslomässig trygghet, ett sammanhang och tillhörighet, vara en vacker accessoar som mina vänner slänger avundsjuka blickar på, vara min pojk/flickvän eftersom det är normalt att ha en sådan. Det kan finnas en rädsla för att bryta upp och kännas  bekvämt att stanna kvar i det kända och så vidare. Motiven är nog lika många som det finns människor på jorden.

• Man känner kärlek och respekt för partnern, men inser att det finns sidor hos personen som man inte kommer kunna eller vilja acceptera om man skulle fortsätta vara ett kärlekspar, alltså måste någon förändring ske. Kanske blir man väldigt goda vänner istället och umgås i ”lagom stora portioner” (det kan ju bli knepigt då den ena träffar en ny partner som också får partnerns ex på köpet) eller också önskar man varandra lycka till med framtiden och går åt olika håll. Om man går åt olika håll så måste man ju också uppriktigt hoppas att den andra ska bli lycklig med någon annan, då är det stark kärlek man känner för den personen fastän man väljer att släppa hen fri. Om man däremot känner svartsjuka då exet träffar en ny, då är det ju inte kärlek utan någon form av ägande- eller maktbehov som man ger uttryck för.

• Man känner kärlek och respekt för partnern och trots att man inser att det också finns jobbiga sidor hos personen, så kan och vill man ändå acceptera dom (under överskådlig tid framåt) och fortsätta relationen. Båda personer är öppna och ärliga mot varandra, känslomässigt närvarande i relationen, villiga att ge och ta i samma utsträckning och beredda att jobba på dom problem som ändå kommer uppstå, och att inte prata skit om varandra till andra.

Ja det sistnämnda är ju den ideala relationen, men hur många är det som lyckas ha en sådan relation? Jag tror att väldigt många stannar i en relation som man inte är riktigt lycklig i, av helt andra anledningar än att man känner sann kärlek för den personen.

Jag tror att vi ofta tänker på kärlek som en väldigt begränsad resurs, men egentligen är den oändlig. Man känner inte bara kärlek för sin kärlekspartner utan också för sina barn, föräldrar, syskon, en del vänner och bekanta. Kärleken tar ju inte bara slut, men den kan ha olika form beroende av vad man har för relation till personen. Kärlek handlar inte om vad JAG VILL HA av dig, utan istället om VAD JAG VILL GE dig! Mina egna behov är något jag själv måste lära mig att ge till mig själv, inte kräva att få av någon annan. Först när man har förstått det och lärt sig att älska sig själv så är man redo att älska någon annan. Innan det sker har man inte förmåga att älska någon annan utan att förvänta sig att få något tillbaka. Det du får av den andra är grädden på moset, inte det du behöver för att överleva. Att överleva och må bra måste man klara av på egen hand!

Thich Nhat Hanh har sagt att för att älska någon så måste man först förstå den personen. Att förstå varandra blir så mycket lättare då vi kommunicerar tydligt och klart och inte lämnar en massa saker osagda för den andra att tolka bäst den vill och kan. Det är också väldigt viktigt att lyssna uppmärksamt och inte sitta och tänka på något annat under samtalet. Människor uttrycker ofta saker ”mellan raderna”, ibland medvetet men oftast helt omedvetet.

Något jag har kommit till insikt om under den senaste tiden är att jag inte kan bestämma om jag ska känna kärlek för en person eller inte, det finns tyvärr ingen on/off-knapp. Det enda jag kan göra är att acceptera att jag känner kärlek till en person som inte besvarar mina känslor, att försöka att inte känna det jag känner fungerar däremot inte. Trösten är väl att kärleken inte är begränsad till en enda person, så med tiden kommer jag sannolikt att kunna hitta en partner som också älskar mig tillbaka. Det är inte längre någon jobbig känsla, för nu verkar mitt övergivenhetstrauma vara helt läkt och jag känner bara värme och kärlek både för mig själv och för personen ifråga, och så en god förhoppning för min egen framtid på kärleksfronten.

Nej det saknas on/off-knapp för känslor! Lite opraktiskt kanske, men det funkar också bra att bara acceptera att känslan finns där. Jag vet att den finns där och omfamnar den och den skadar mig inte på något sätt.

#omkärlek

Christina Lopez talar i den här videon om det hon kallar ett heligt partnerskap. Jag är inte så förtjust i sådana begrepp som antyder att det är något magiskt med det hela. Man låser lätt fast sig i tankar och idéer om hur man tror att det ska fungera, men det hon pratar om här är något jag väl känner igen mig i och som hon beskriver väldigt väl. Det är något som kan inträffa när två personer som tidigare haft problem med relationsmönster möts, när det uppstår en djup kontakt med sanning, närvaro i stunden, förståelse, respekt och ömsesidig omtanke och kärlek på ett sätt man inte upplevt tidigare.

Det är en väldigt knepig typ av relation för samtidigt som det finns positiva känslor så triggar man också ibland gamla dysfunktionella beteenden hos varandra och jobbiga känslor kommer upp till ytan som ilska, rädsla, sorg och så vidare. En trevlig stund tillsammans kan snabbt övergå till en känsloexplosion som går överstyr. Själv har jag i det här sammanhanget varit nära att få en smocka och jag har själv förvandlats till ett litet barn som gråter helt hejdlöst därför att jag återupplevde ett övergivningstrauma från min barndom. Så här med perspektiv så låter det helt sanslöst sjukt, men det var så märkligt det blev i alla fall. Man kan säga att man tydligt upptäcker dom sår man har i själen och ser vad som behöver läkas.

Finns det kärlek, mod och en vilja till förståelse från båda håll så kan man hjälpa varandra att utvecklas och lära sig bättre sätt att fungera tillsammans, men någon enkel och behaglig relation kommer det inte att vara - däremot en stor möjlighet att en gång för alla lägga tidigare relationsstrul åt sidan och istället lära sig ett sunt sätt att fungera tillsammans med andra.

Christina Lopez

Christina Lopez, “Top 10 Signs Of A SACRED PARTNERSHIP!” [Manifest True Love]; (https://youtu.be/Ux5CtrYJDX0):

#läkanderelation

Just nu sover jag väldigt tungt om nätterna och drömmer om att jag är på resande fot. Jag känner inte att det här i någon högre grad handlar om en riktig fysisk resa, utan om en inre resa - en större förändring som tar plats i mitt inre och som jag mentalt förbereds på. I drömmarna kliver jag av bussen på fel ställe, i fel stad eller glömmer min resväska på bussen och står kvar där på fel ort och med minimalt av mitt bagage med mig.

Stopp, hallå!!! Jag har glömt nästan alla mina grejor på bussen.

Sedan pandemin startade har jag rätt mycket levt i en bubbla och oftast för mig själv och mitt fokus har varit på att hitta ett inre lugn och stabilitet. Det har varit något jag har behövt då jag som högsensitiv, medberoende eller vad man nu väljer att kalla det, lätt suger upp energier från omgivningen och kan ha svårt att kunna skilja på vilka energier som kommer från mig själv och vilka som kommer från andra. På sista tiden tycker jag mig se en positiv utveckling hos mig själv där jag blivit mer medveten om när sinnesstämningen inte är min egen och jag kan då skapa en sund distans till det jobbiga och konstatera att det där inte tillhör mig och jag behöver inte ta en aktiv del av det för jag har min egen stabila grund att stå på.

Jag tror att jag är på väg in i en ny fas i mitt liv, där jag behöver stötas och blötas mer med andra människor. Som alltid litar jag på att Gud finns där för mig och vägleder mig in på nya spår då jag är mogen för det. I min tankevärld så känner Gud mig bättre än vad jag gör själv och ibland förstår han bättre än jag själv vad jag behöver för att utvecklas vidare. Det finns en enormt stor tillit där och jag försöker att bara följa med då jag känner strömmen ta tag i mig, istället för att streta åt något annat håll.

Oj, nu börjar jag visst låta som om jag beskriver forspaddling igen!

Något märkligt som hänt med mig under dom senaste månaderna är en kroppssensation som dyker upp då jag mediterar och som inte funnits där lika tydligt och ofta förut. Jag lyssnar ofta på musik eller ljud under meditationen och olika frekvenser känns i olika delar av kroppen. Allt oftare känner jag en "virvel" som rör sig upp och ner mellan mitt rotchakra och mitt kronchakra. Det spelar roll vad jag lyssnar på, hur jag sitter och hur fokuserad jag är. Jag behöver sitta ganska upprätt och jag reagerar starkt på musik med stråkar, fin stämsång, singing bowls, reiki healing och binural beats i speciell chakra healing music. Jag lyssnar också ofta på naturljud för det gör mig så avkopplad med sjungande fåglar, porlande bäckar, duggregn, trädsus och en paddel som doppas ner i vattenytan. Tyvärr ger dom här naturljuden mig inte samma kroppssensation som musiken, men dom ger så mycket god energi ändå. Tidigare har jag också känt vibrationerna i olika chakran, men just den här känslan av en virvel som rör sig upp och ner är något helt nytt för mig.

Snart redo för förändring?

Men nog om mig och mitt inre liv nu. Hur står det till med alla er där ute? Hur mår ni och hur tacklar ni situationen med pandemin, miljöproblemen och kriget i Ukraina?

#mittinreliv