Dagens vandring har till stor del gått genom en skog som inte är alltför olik den därhemma.

På ett ställe följs en väldigt brant nedförsbacke full av stenar av en brant uppförsbacke.

I nedförsbacken står ett kors över en cyklist som omkommit här. Lite då och då påminns vi om livets förgänglighet, det vi tar för självklart kan när som helst tas ifrån oss. Sådana här kors syns lite här och där och jag undrar om personen råkat ut för ett olycksfall eller plötslig sjuka. Många människor här blir väldigt tävlingsinriktade och kan nog pressa sig till det yttersta och totalt ignorera kroppens signaler om att den behöver vila och återhämtning. För några dagar sedan träffade vi en fullständigt galen engelsman som sa att han skulle göra hela Caminon på två veckor. För en normalsnabb vandrare brukar det ta fem veckor, så det verkar ju helt galet. Själv förstår jag inte ens nöjet med det? Eller handlar det om att bevisa sitt värde eller någon typ av självskadebeteende? Jag tänker att många nog missat poängen med Caminon.

Utanför ett härbärge ser jag en skylt om hästparkering, det är andra gången jag ser skyltar som visar att också hästar är välkomna på Caminon. Undrar var dom gör av hästen när dom kommer till en storstad? Eller rider dom runt städerna istället.

Plötsligt förändras naturen, skogen tar slut och istället blir det vidsträckta betesmarker. Jag tänker att det ser ut som kullen där tjuren Ferdinand sitter under sin korkek och luktar på sina blommor.

Och titta! Där är ju Ferdinanda och hennes vänner. Nedanför beteshagen ligger byn Ages som jag väntat på att komma till. Imorgon måste jag komma till Burgos som ligger 22 km bort för jag har bara 8 Euros kvar att leva på och närmsta uttagsapparat finns där. Förhoppningsvis räcker det i alla fall till en frukost!

#elcamino #vandring

Igår fick jag flera sms från oroliga familjemedlemmar som undrade om något hade hänt eftersom jag inte bloggat på två dagar. Nej, inget har hänt mer än att jag första dagen var totalt utmattad efter att ha stånkar mig upp till en bergsby på en kulle, där vägen gick km efter km i stekande sol och där ingen skugga fanns någonstans. Efter det var jag så trött och illamående att jag lade mig för att vila och sedan somnade.

Här min vän Rosemary från Kanada, som gjorde mig sällskap under eftermiddagens vandring. Vi hade en mycket intressant stund då vi pratade om livet och våra livserfarenheter. Om det var många sydkoreaner i början av vandringen så känns det nu som om det är kanadensarna som är i majoritet.

Igår blev det inget bloggande eftersom jag bodde på ett väldigt enkelt ställe där det inte fanns något wifi. Stället drevs av volontärer som själva pilgrimsvandrat, i ett hus som var ca 300 år gammalt. Vi sov på madrasser på golvet, lagade mat och åt tillsammans och hade en gemensam andaktsstund på spanska, franska, italienska, engelska och ukrainska. Tidigare pilgrimer som varit på besök hade lämnat efter sig berättelser om varför de går Caminon och vi fick alla läsa upp ett sådant brev. Brevet jag läste var skrivet av en person som en längre tid känt sig deprimerad och som hoppades få livslusten och energin tillbaka. Det var definitivt något jag kunde relatera till. Vi blev så fint mottagna av vårat värdpar, vi fick så mycket kramar både när vi kom och när vi skildes åt.

#elcamino #vandring

Min vandrarkompis Ken från USA, bestämde sig för att göra Caminon, efter att han och hans fru hade varit på semester i Galicien. De åkte till Santiago de Compostela och Finisterre (världens ände) och träffade då åtskilliga pilgrimer och såg förbrödringen som hade uppstått emellan dom.

Han har funderat en del på varför han ville göra Caminon och vad det ger honom och det hela blev till en dikt:

"The journey to Santiago is not an endurance challenge, a test of fitness, a competition or awalk about miles.

The way is a journey into yourself.
A journey into friendship, contemplation, silence, nature, humility, spirituality & gratitude.

BUEN CAMINO,
Ken"

Han säger att Caminon har fått honom att komma i kontakt med känslor han stängt av efter år i arméns tjänst. Nu börjar han att sakta förändras och han tycker att en av dom viktigaste upplevelserna från Caminon är just vänskapsbanden som knyts här.

#elcamino

Appen bråkar med mig, så här kommer fortsättningen......

När vi kommer till härbärget är det första vi gör att duscha och få på oss rena kläder.
Sedan är det dags för klädtvättning, för dom flesta pilgrimer har bara två klädbyten med sig för att minimera vikten på ryggsäcken och kläderna behöver hinna torka innan man återigen ska packa ner dom. Därefter har man slapptid: surfar på mobilen, läser, umgås, fikar eller dricker öl.

Framåt kvällen börjar magen att kurra och det är dags att kolla upp var och med vilka man kan äta middag.

Vid tiotiden på kvällen ska det vara tyst och släckt så att alla trötta pilgrimer får tillräckligt med vila för att orka upp och vandra igen i ottan nästa dag.

#elcamino

Just nu har vi det väldigt varmt i norra Spanien, ca 28 grader i skuggan framåt lunchtiden. Då är det bra att vara upp i ottan och traska på i den sköna morgonluften. Idag började jag vandra straxt före kl 7 och det var första gången jag använde pannlampa för att se något.

Så småningom blir det ljust ute och efter två timmars vandring börjar jag närma mig en by där jag tänker stanna och äta frukost. Jag gillar att gå lite innan jag äter frukost, då smakar det så mycket bättre och mina ben får en välbehövlig vila.

Den här dagen köpte jag också en nektarin och satte mig på en parkbänk för att käka den.

Efter pausen fortsätter min vandring och nu börjar det bli väsentligt varmare. Jag såg den här stolpen som säger att det är 581 km kvar till Santiago de Compostela. Den visar ett större avstånd än skylten jag såg igår? Skit samma! Det är fullständigt normalt med lite förvirring här på Caminon och det är ju åtminstone mindre än de 80 mil som det var när jag startade så förhoppningsvis går vi ändå åt rätt håll?

Med solstinget nära analkande kommer jag till slut fram till dagens mål, Azofra. Jag är lite för tidig för härbärget har inte öppnat för dagen ännu, så det blir en öl på en bar tillsammans med några amerikanskor jag mött tidigare under dagen.

#elcamino

Den här morgonen startade jag tidigare än jag brukar, redan vid 7-tiden. Enligt väderprognosen skulle det bli 29 grader i skuggan efter lunch och hög värme är inte min grej. Det var fortfarande mörkt när jag gav mig iväg från storstaden Logrono, men inne i en stor stad är det inte något problem eftersom det finns gatlyktor som lyser upp vägen. Igår kväll var det party inne i stan och fortfarande när jag gick upp var det folk som partajade på gatan utanför och några sena nattrumlare var på hemväg för att sova ruset av sig denna söndagsmorgon.

Efter 1 1/2 timme kom jag fram till La Granja, ett friluftsområde för storstadsborna. Där fanns fina områden för att ströva runt i naturen, picnicplats, lekplats, en konstgjord sjö och en restaurang som serverade dagens frukost. Det var en riktig Lisa för själen!

När jag satt där och myste hörde jag en röst som sa: "Hi Susanne, nice to see you again". Det var min vän Ken, som gick lite längre än mig för några dagar sedan, men som jag nu kommit ikapp igen. Jag som hade inbillat mig att han var halvvägs till Burgos vid det här laget. Vi åt frukost tillsammans och traskade sedan vidare.

Straxt före byn Navarrete gick jag förbi den här skylten som visar avståndet till Santiago de Compostela. Därefter gick jag ytterligare 7 km, så nu har jag klarat av 23 av de 80 milen.

Eftermiddagen blev nästan outhärdlig varm och det var inte så gott om träd att gömma sig bakom. I den lilla byn Ventosa finns bara ett härbärge och sån tur var hade de en ledig säng för mig.

På eftermiddagen blev vi ett stort gäng som tillsammans gick till byns restaurang för att dricka lite kall öl och få i oss lite mat. Några personer kände jag lite sen tidigare, vi hade bott på samma härbärge, några var nya bekantskaper för mig. Efter ett tag dök ytterligare några personer upp och gruppen växte från 8 personer till 11. Gruppen bestod av många kanadensare, en från USA, en engelsman, en tysk, en holländare, en italienare, en irländare bosatt i Sverige och så jag. Det blev många spännande diskussioner bl a om Burning Man festivalen som en av personerna brukar delta i. Det blev en väldigt trevlig kväll!

#elcamino

Hur står det då till med den fysiska hälsan efter 1 1/2 veckas intensiv vandring?

Jo det är rätt bra, jag har inga allvarligare skavanker. Mina sårskorpor på armen börjar ramla bort, medan blåmärkena fortfarande finns kvar. Några små tår är lite röda och svullna och har vattenblåsor, men det känns ännu inte så mycket som det ser ut. Jag hoppas att det håller sig så. Det nya som har tillkommit är att jag har fått en massa insektsbett, framför allt långt upp på ryggen, nacken och axlarna. Det kliar något förskräckligt och jag hoppas verkligen att det inte är vägglöss som bitit mig och att jag i så fall fått dom små rackarna med mig i min packning!

#elcamino #vandring

Idag har jag traskar vidare till Logrono, som jag kom till vid 10-tiden på morgonen. På vägen passerade jag den här muralmålningar som fanns brevid en utflyktsplats. Spanjorer är väldigt bra på att vara ute i naturen och de flesta större spanska orter har sådana här platser dit folk ibland åker till eller promenerar till för en härlig dag ute med familjen, vänner, kärestan eller hunden. Där finns vacker natur, bord och bänkar och ibland grillplatser.

Inne i stan hittade jag sedan ytterligare en muralmålning, som ser ut som en gubbe i kostym och med plommonstop. Rätt häftig tycker jag.

Jag smet in i katedralen och där pågick ett bröllop. Det var väldigt fint och jag som är lättrörd blev alldeles tårögd. Undrar om halveringstiden på ett äktenskap är längre i Spanien än i Sverige? Vi får hoppas det! Det brukar ju sägas att katoliker inte får skilja sig. Jag vet inte om det bara var förr, eller om det fortfarande är så. Vackert var det i alla fall och en ung kvinna sjöng "Hallelujah".

I en park hittade jag denna fina och väldoftande ros som passande nog heter "La Rose de Santiago de Compostela".

Jag längtade efter en lummig park och strosade lite längs floden. På tillbakavägen sprang jag på den här affären med porslinsdockor. Min dotter samlade på såna när hon var liten, men efter att ha sett en skräckfilm där dockorna fick liv och blev elaka och otäcka små väsen så ville hon inte längre ha dom kvar. Hoppas dessa inte väcker alltför mycket obehag.

#elcamino #vandring