Lite då och då träffar jag på barn som vandrar Caminon tillsammans med sina föräldrar och då har jag funderat på om det är en bra idé att ta med barnen på vandringen.

Jag tror jag träffat ungefär 6 barn, de flesta i åldern 8-10 år. Jag antar och hoppas att föräldrarna har frågat sina barn om dom har lust med detta äventyr, innan dom ger sig iväg. Jag har sett dessa barn kämpa ute under dagarna och ibland ser dom så trötta ut att jag är mycket tveksam till om det är en god idé. Dom får också mycket positivt: mycket frisk luft och motion, de lär sig om livet, sig själva och sin omvärld och det kan nog bidra till ett bra självförtroende - att veta att dom klarar av något som är svårt.

Unga barn är väldigt beroende av sina föräldrar och gör ofta allt för att vara föräldrarna till lags och ställa upp på det som förväntas av dom. Och hur många 8-åringar förstår innebörden av att säga ja till att vandra 80 mil. Förstår dom hur lång tid det kommer ta och hur det är att vandra dag ut och dag in, ibland med skoskav och värkande muskler? Ja tror knappast det, för det är svårt även för en vuxen att helt förstå innan man har prövat. Dessutom undrar jag hur man gör med skolgång och läxläsning? På ett härbärge är ofta ens personliga utrymme begränsat till en bädd i en våningssäng. Hur klarar man av att sköta läxläsning där? Vi är ju mitt under en skoltermin nu, så frågan känns relevant.

Är det inte så att detta är föräldrarnas dröm som pådyvlas deras barn (förmodligen i all välvilja - man tänker att detta är bra för barnen också)? Jag tänker att föräldrarna kanske borde förverkliga sina drömmar innan de skaffar barn, eller vänta tills de växt upp. Eller så kanske det finns mor- eller farföräldrar som tillfälligt kan ta över omvårdnaden medan föräldrarna är ute och vandrar?

Ett annat bättre alternativ tycker jag i så fall är att vandra en kortare sträcka t ex från Sarria till Santiago de Compostela. Det tar ca 5 dagar, vilket är en mer överskådlig tidsram för en 8-åring och en mer lagom stor utmaning. Skulle det ge mersmak finns ju möjligheten att komma tillbaka senare och gå en längre sträcka. Då förstår dom bättre vad det är dom ger sig in på.

Vad tycker ni? Är jag onödigt hård mot föräldrarna? Överväger fördelarna mot nackdelarna för barnen?

#elcamino #vandring

Återigen har jag haft en väldigt fin vandringsdag. Tidigt imorse i mörkret sprang jag på mannen som hjälpte mig igår då jag ramlade omkull. Jag fick tillfälle att återigen tacka för hans stöd och så tittade vi på den fantastiska stjärnhimlen tillsammans.

Senare under dagen passerade jag Castromaior, en väldigt gammal bosättning högt uppe på ett berg. Den har funnits där sedan järnåldern.

Dom här små husen har blivit väldigt vanliga. Dom är för att lagra säd och grödor i.

Här har någon gjort två fåtöljer av två trädstammar.

Och här ett litet besök vid ladugården.

Och så såg jag ödlor... Och lyckades fånga dom på bild också.

Och dom här fina blommorna som liknar scilla fast de är lila till färgen.

#elcamino #vandring

Idag träffade jag ett irländskt par. Kvinnan i paret hade länge drömt om att gå Caminon och dom hade många bekanta som gjort det.

Tyvärr hade livet kommit emellan precis som det brukar. Kvinnans nittioåriga mamma hade de senaste åren varit sjuk och behövt deras hjälp. Nu hade mamman dött och nu hade dom åter tid att göra något som de själva önskade sig. Återigen hade tanken på Caminon dykt upp. Hon hade nämnt det för sin man, men förväntade sig inte så mycket gensvar. Men han tyckte också att det vore bra om dom tog det lugnt och gjorde något för sig själva och så en dag när hon kom hem från jobbet hade han sagt att nu hade han bokat flyg och hotellrum för sträckan Sarria till Santiago de Compostela. Och nu var dom här och vandrade.....

När dom hörde att jag vandrat hela vägen blev dom nyfikna och hade många frågor. Och så hade dom en idé som jag tycker verkar väldigt klok, att ta detta som en testvandring och om dom gillar det, kanske komma tillbaka en annan gång och gå en längre del av sträckan. Det verkar väldigt klokt, då får man prova på en liten del av vandringen som inte är så tuff och de slipper upplevelsen av att deras första kontakt med Caminon blir att ta sig den första riktigt jobbiga sträckan över Pyrenéerna. Jag har hört att många ger upp efter några dagar eftersom dom inte hade varit inställda på att det skulle vara så tufft.

Jag tror det är viktigt att man lägger upp vandringen helt efter sina egna förutsättningar och struntar i vad andra säger eller hur guideböckerna tycker att man ska göra.

Gå i en takt och rytm som är bekväm för dig, välj lagom långa etapper så att du tycker det är kul att gå, ha sällskap med någon eller gå ensam beroende på vad du känner dig mest bekväm med. Kom tillbaka och gör delsträckor om du inte har tid eller lust att gå hela sträckan på en gång. Skicka din packning med transportbil om det känns som ett stort hinder att bära den själv och stanna så ofta du behöver.

Vi är alla unika individer och behöver olika saker, det gäller även för vad Caminon kan ge just dig!.

#elcamino #vandring

Tidigt imorse lämnade jag Sarria. Återigen såg jag en massa muralmålningar, den här gången om själva vandringen.

Caminon gick uppför en mängd trappor upp mot katedralen och här fanns det skyltar om att man inte fick rida i trapporna. Jag antar att dom får ta cykelvägen runt några kvarter.

Till slut hade jag kommit så högt upp att jag såg hela staden nedanför mig i en liten gryta.

Efter ett tag gick solen upp och nu visade sig Galicien från sin allra bästa sida. Solen sken och luften var syrerik, men utan att vara kall.

Jag är så tacksam för att vi återigen får så här fina vandringsdagar! Det skulle vara så fint om detta sku?le kunna hålla i sig tills vandringen är över.

Ibland går vägen längsmed stenmurar och träd överväxta med klätterväxter. Det känns nästan lite trollskt.

Här och där passerade jag små bäckar som porlar fram.

Här en kohage där kossorna fridfullt betar. Det enda man hör är klingandet av deras bjällror.

Vyerna jag passerade fick mig att tänka på en TV-serie som gick för väldigt länge sedan. Jag tror de en hette "I vår herres hage" och handlade om en veterinär som jobbade på den engelska landsbygden. Det var mycket som påminde om det: kullarna, hagarna och stenhusen.

Jag såg också svamp. Här kantareller och så är jag också rätt säker på att jag såg Stolt fjällskivling, men den glömde jag att fota.

Jag gick förbi en kyrkogård som var smyckad med mycket blommor. En del av dom var konstgjorda. Jag antar att barn och barnbarn ofta bor långt borta i någon stad och har svårt att sköta detta regelbundet. Då är det nog för enkelhetens skull man använder konstgjorda blommor på gravarna.

På en Caminosten hittar jag en sista hälsning till någon som dog för ca 2 år sedan. Det är en lyckönskning om att den döda nu ska ha ett lättare liv.

Jag undrar hur många av vandrarna som lägger märke till såna här saker. För att uppleva måste vi välja att vara här och nu, men för alltför många handlar det mest om att springa fort framåt.

Som Karin Boye sa:
"Den mätta dagen den är aldrig störst,
den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Undrar hur många som tänker att det är vägen som är mödan värd?

Jag känner igen mig så mycket i hennes dikt! Om livet bara är tryggt och inrutat, är det då värt att leva? Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som ger livet mening och innehåll.

Ett fint stenhus i en by.

Det är fullt med äppleträd utmed vägen och jag plockar fallfrukt utmed vägen.
Tänk att det finns så mycket värdefullt i livet som är alldeles gratis! Som solen, naturen, livslusten, vattnet i bäcken och fallfrukt från träden.

Här är vägen kantad av äppleträd. I Galicien gör man ofta cider av sina äpplen, den är känd över hela världen. Jag har tänkt att prova den, men glömmer alltid bort det när jag ska beställa på en bar eller en restaurant. Imorgon måste jag skärpa till mig och komma ihåg att prova det. Jag vill inte dö nyfiken!

Jag hittade en mysig bar som serverade nachos med guacamole. Det var bra för mig! Jag har svårt att ta långa raster, kastar ofta i mig maten och springer vidare. Den här maten tar en stund att äta och jag hinner vila fötterna en lång stund.

En stund senare är jag på väg ner mot floden och staden Portomarin. Då blir det dags för den andra kullerbytta på den här resan. Det finns två vägar att välja på ner till stan. Min Caminoapp varnar för att man ska undvika den ena för den är brant och farlig. Jag antog att det är den alternativa rutten som är svår och farlig och väljer den ordinarie vägen. Men det visar sig vara min väg som på slutet är helt galet brant och det vill sig inte bättre än att jag tappar balansen och faller.

De branta stegen ner består av stora stenblock och att falla framåt kan innebära att man slår i huvudet eller bryter sig någonstans. Jag tror att jag därför instinktivt slängde mig bakåt då jag kände att jag tappade balansen, så jag föll mot ryggsäcken och slog mig knappt alls. Precis efter att jag ramlat dök det upp en kille straxt bakom mig, en liten skyddsängel nu igen! Jag har inte sett någon bakom mig sedan vägen delade sig, men helt plötsligt finns det återigen någon som hjälper mig. Vi gör sedan sällskap nerför den besvärliga passagen och det känns tryggt att inte behöva vara ensam här ifall något mer skulle hända.

Det märkliga är också att jag tidigare under dagen diskuterade med en vän om att nu får det absolut inte hända någon olycka eller sjukdom. Det skulle vara så tråkigt om man skulle bli tvungen att avbryta när målet bara är några dagar bort. Kom just på också att jag måste skaffa reseförsäkring för den återstående restiden, för jag har snart varit borta i 45 dagar.

Vilken tur att jag är buren av en högre makt, det känns tryggt!

Här floden och dammen som det numer är. Den gamla staden ligger numer på dammens botten, medan den nya staden ligger ovanför.

Nu är det 9,2 mil kvar till Santiago de Compostela och det känns både skönt och sorgligt!

Porten upp mot stan och en källa massa trappor.

Och så utsikten från mitt härbärge.

#elcamino #vandring

När jag påbörjade vandringen imorse så hade det börjat duggregna. Jag tänkte Vilken tur att det inte regnar mer!", men det skulle jag inte ha tänkt för ganska snart så vräkte regnet ner och den branta stigen de fyra kilometrarna ner till Tricastela förvandlades till små floder.

Efter Tricastela ljusnade det och det slutade också äntligen att regna.

Men diset och dimman gjorde att sikten ut över dalgångarna inte var något vidare.

Men då och då lättade dimman och jag fick en fantastisk vy över landskapet runt mig.

Ibland gick vägen genom trolllik skog.

Jag kom ifatt min vandringskompis. Hon gick långt igår och idag var hon trött i kroppen och energin räckte inte riktigt till.

Vi passerade en liten kyrka i en by.

Och här hade någon varit kreativ och skapat en sten labyrint.

Vi såg också flera fält med pumpor. Undrar om de brukar laga pumpamos eller pumpasoppa eller om dom ska ha dom till Halloween? Jodå, spanska vandrare har berättat att dessa traditioner fått fäste även här.

Framåt eftermiddagen lättade molnen och det blev bättre väder.

Jag funderade på om det här kan vara odlingsbäddar?

Till slut fick vi syn på Sarria nere i dalen. Imorgon börjar det kanske ett "rat race"? Vi har hört talas om det från dom som gjort vandringen förut. Många som vandrar Caminon vandrar bara dom sista tio milen och då brukar de börja här i Sarria. För att få ett certifikat på att man gått Caminon krävs nämligen att man vandrat till fots dom sista tio milen. Därför brukar det helt plötsligt bli mycket mer hetsig och stressig stämning den sista biten och ibland svårare att hitta en säng på härbärgena. Nu börjar det ju bli slutet på säsongen så kanske tillkommer det inte så mycket människor här nu, som det kan göra tidigare på säsongen? Vi får se hur det blir imorgon!

#elcamino #vandring

Varje dag när jag efter avslutad vandring står i duschen så funderar jag på om det kanske finns en åttonde dödssynd också. Eller vad sägs om "använt nästan allt varmvatten själv"? Mitt medvetande är stort om att vatten är en resurs vi kan få brist av och att varmvattnet definitivt kan ta slut om alla står och duschar en bra stund längre än vad de egentligen behöver för att bli rena.

Ändå upplever jag det så oemotståndligt och underbart att få värma min trötta och kalla kropp i varmt strilande vatten!

Eller kan det vara så att den här ovan redan ingår i de redan befintliga dödssynderna: girighet, vällust, frosseri och lättja?

Till mitt försvar måste jag säga att vid dom tillfällen då folk klagar över brist på varmvatten, så brukar dom flesta tycka att vattnet var dåligt varmt. Inte bara dom som duschade sist.
:)

#elcamino #vandring

I morse hade jag sovmorgon. Det verkade riskfyllt att ge sig ut på en liten stig på ett högt berg i mörker, blåst och dimma så jag gav mig inte av förrän kvart över åtta på morgonen och det var fortfarande inte riktigt ljust då. Efter någon kilometer kom jag till stenen som markerar gränsen till Galicien. Det är den sista spanska provins som jag kommer att vandra i under min pilgrimsvandring.

Lite senare kommer jag upp till byn O Cebreiro där dimman ligger tät och det blåser något alldeles förskräckligt. Min japanska vän tänker gå upp till toppen men inser efter en kort bit att hon nästan blåser omkull så hon vänder om igen och tar samma väg som alla vi andra. Att bestiga toppen är nog ingen idé idag, man ser ändå inget pga dimman.

Där fanns bl a denna staty.

Husen ser lite annorlunda ut här, de är gjorda av en annan slags sten än jag sett förut.

Också kyrkorna ser annorlunda ut.

Och ytterligare en staty av en pilgrim.

En grupp hästar står och väntar på att få ge sig iväg med sina ryttare.

Där långt nere i dalen skiner solen. Om vi har tur spricker det kanske upp här också? Men nej, hela dagen är det molnigt, blåsigt, disigt och svinkallt. Det här är första dagen jag får användning för nästan a?la mina kläder. Kanske bra trots allt att jag släpat med mig dom?

Och nedanför branten ligger äntligen byn som jag tänker sova i, Fillobal.

Nu är det bara 14 mil kvar att vandra och jag räknar med att det kommer ta ytterligare en vecka.

#elcamino #vandring #ocebreiro

Idag har det varit en riktigt härlig vandringsdag. Det märks att hösten har kommit och det har varit lite kallt så för första gången har jag använt mina finger antar, men det är en fin klar dag. Vägen följer en liten flod genom en dalgång och längsmed dalgången ligger små fina byar med några kilometers avstånd. Det är alltid roligare att vandra med intressant natur runtomkring och korta avstånd mellan byarna. Det konstiga är att jag då inte upplever vägen som lika lång.

Trots att klockan är över 11 så ligger fortfarande morgondiset kvar över bergssluttningarna.

I byn Vega de Valcarces hittar jag en liten fin kyrka som är öppen.

Lite statyer i samma kyrka.

Och några nyfikna gäss.

Och bruna fina hönor.

Vattnet i floden är kristallklart och jag tänker på när jag för några veckor sedan badade fötterna i floden i Burgos. Då var det värmebölja, nu är det frisk höstligt istället. Det skulle vara fint att vara här när det är sommarvärmen, då skulle man kunna ta sig ett dopp här.

Efter byn las Herreiras börjar stigningen upp mot O Cebreiro.

Det är gott om kor här och det klingar så fint om bjällrorna dom har på sig.

Här finns också hästar för man kan rida upp till toppen om man inte orkar gå.

Efter en rejäl klättring uppåt har jag nått byn La Fabe där jag skaffar ny energi genom att dricka apelsinjuice med ingefära i.

Här finns en hund som ser ut att vara död, trots att det sen visar sig att han lever. Några hästar med ryttare red förbi på väg ner mot Las Herreiras och efter en stund kommer en lös häst travande för sig själv efter de andra.

Högt uppe på berget växer det fullt av lila blommor. Dom påminner om krokusar. Kanske är det något liknande och kanske kan dom blomma två gånger om året om vädret är det rätta?

Långt där borta i horisonten kom jag tidigare gående ifrån flodravinen, men nu är jag nästan 2/3 väg upp mot toppen som jag ska bestiga imorgon. Jag hoppas vi får lika fint väder då!

Där straxt över oss syns byn där jag ska övernatta, Laguna de Castilla. Imorgon kommer jag att gå in i Galicien, den sista provinsen jag kommer till på den här vandringen.

Och så har jag fått en ny vän från Japan. Vi diskuterar mycket om meningen med livet och vad som egentligen är viktigt i tillvaron. Hon har ett otroligt brett perspektiv för hon är nyfiken på hur andra ser på livet och hon träffar många väldigt olika människor i sitt frilansjobb där hon jobbar med Japans motsvarighet till SIDA om jag förstått saken rätt.

#elcamino #vandring