Under dagens vandring gick jag mot staden Villafranca de Bierzo. Vägen gick upp och ner på kullar.

Jag passerade en massa vinodlingar

I utkanten av Villafranca de Bierzo finns Puerta de Perdon, förlåtelsens port. Förr i tiden var det så att de pilgrimer som var alltför gamla eller sjuka för att klara av den fortsatta vandringen till Santiago de Compostela, kunde få sina synder förlåtna här. De behövde inte vandra vidare.

Idag är förhoppningsvis de flesta pilgrimer så pigga och friska att de klarar av att slutföra vandringen.

Sedan passerade jag en fästning.

Den här floden rinner ner från bergen.

På väg att lämna Villafranca de Bierzo för att ge mig upp i bergen.

Floden igen.

Vandringen går längsmed floden.

Jag funderar på hur vägen kan vara nästan horisontell trots att jag bara ser höga berg åt alla håll jag tittar åt.

Och till slut når jag dagens mål, byn Pereje. Där tar jag in på byns enda härbärge. Jag är den enda där och undrar om jag ska bo själv i huset, men efter någon timma dyker två italienska killar upp.

Imorgon ska jag börja vandringen upp mot O Cebreiro. Jag tänker att jag ska ta mig halvvägs upp på berget och sova där så vandringen följande dag blir lite lättare.

På tv:n ser jag väderbilder från andra delar av Spanien. Det snöar norrut, men också i Granada i Andalusien i söder. Vid kusten i norr har det varit så mycket regn att floderna översvämmas på sin väg ut mot havet.

Jag hoppas att väder gudarna är med mig när jag ska upp på berget O Cebreiro i övermorgon.

#elcamino #vandring

I morse när jag gick genom byn Cacabelos fick jag syn på ett helt kvarter med en massa fina målningar och visdomsord. Jag hoppas att jag lyckas återge dom på rätt sätt.

"Mänskligheten lider av okontrollerad utveckling. När ska vi harmonisera vetenskapen med naturen?"

"Humaniteten lider av konsekvenserna av okontrollerad utveckling. När ska vi harmonisera vetenskapen med naturen?"

"Kulturen är det som ingenjören och den mänskliga fantasin lägger till naturen".

"Det finns saker som man måste se för att förstå, det rättvisa måttet på skönhet".

Och så en bild på en vacker skog.

"Jordbruk är relationen och kärleken till naturen".

Och en bild på en vinodling.

"Vi kan inte förbättra naturen, men vi försöker".

Och en vacker bild på en bergsflod.

Och så i nästa by hittar jag det här:
Vi
"Vi har två liv. Det andra börjar då vi upptäcker att vi bara har ett".
(Mycket sant, tycker jag!)

"Sök inte svaret under Caminon. Caminon är svaret".

"När jag vandrar är jag kung över min frivillighet. Jag behöver inte lägga tid på att förhandla och jag är rik på böner. Det är en lycka!"

"Titta, lyssna, le, dröm och älska".

#elcamino #vandring #muralmålningar

Kl 7 på morgonen ger jag mig iväg från bergsbyn Riego de Ambros. Straxt innan mig ger sig tre koreanska män av, men av dom ser jag sedan ingenting, inte ens lyset från deras pannlampor i mörkret. Kanske valde de stigen, själv har jag bestämt att hålla mig till bilvägen. Nere i dalgången ser jag gatljusen från grannstaden eller kan det vara så att jag även ser Ponferrada? Det ser ut att vara en stor stad och Molinaseca är bara en mindre ort. Och nära ser det ut att vara, som om det skulle ta en kvart att gå dit.

Jag jogglunkar nerför serpentinvägen och möter bara ett fåtal bilar. Jag är noga med att hoppa ut i dikesrenen när jag får möte och ser till att vända huvudet och pannlampa mot bilarna så att jag vet att dom säkert ser mig.

Vägen är så slingrig att jag ibland under långa stunder inte alls ser något av staden och ljusen. Efter en och en halv timme kommer jag så ner till byn Molinaseca och precis som jag trodde så är det bara en liten by. Det måste alltså ha varit så att jag uppifrån berget också såg den stora staden Ponferrada och dess förstäder. Ponferrada ligger ytterligare 8 km längre bort och bakom en kulle.

I Molinaseca är det äntligen dags för frukost.

Väl inne i Ponferrada passerar jag den gamla fästningen.

Där står en stor grupp turister och dom är samlade mitt framför caminoskylten så jag fortsätter i fel riktning, men får sedan hjälp av en annan pilgrim som ser att jag går och spanar efter de gula pilarna. Hon följer mig en bit på vägen så att jag säkert ska komma rätt. Så skönt att veta att jag alltid får hjälp i de stunder jag behöver det!

Här finns en pusshörna, det står: "Kyss mig i detta hörn".

Jag får lite nostalgivibbar, kommer ihåg en ungdomsförälskelse där vi skämtade om ett hörn som var särskilt bra för att kyssas i, innan vi senare bestämde att det nog gick finfint att kyssas i alla hörn.

Här en av stadens stadsportar.

Och en söt unge och en kul staty.

På väg ut ur staden gick Caminon utmed en flod.

I många spanska städer finns långa fina parker utmed floderna. Så även i denna stad.

Och förbi ett litet kapell och en madonna staty.

På flera platser pågår fotbollsträning för barn och ungdomar. Det som slår mig är att jag bara ser killar lirar fotboll. Jag tror att om detta vore hemma så skulle jag nog också se lite tjejlag som lirade.

Dalgången omges åt alla håll av höga berg och jag tycker mig skymta snö eller is på de högsta topparna. Eller är det bara moln som fastnat på topparna? Avgör själva! Om ni förstorar bilden, ser det då inte ut att vara snö på topparna över det gråa huset?

Här ett vackert hus i byn Camponaraya.

På kvällen äter jag pilgrimsmiddag med mina nya vänner från Japan och Holland och lite senare på kvällen får vi också sällskap av en trevlig spanjor från Malaga. Han tycker det är dj-a kallt här.

Nu återstår det bara 21 mil till Santiago de Compostela. Om ca 10-11 dagar kan jag nog vara där.....

#elcamino #vandring

Straxt efter att jag lämnat byn i morse så började det regna, så regnponcho åkte på fortast möjligt. Först var jag irriterad på regnet. Så onödigt, nu när vi skulle upp på en av de högsta topparna, då vore det väl fint med lite klart väder och vacker utsikt?

Fast sedan slog det mig att det kanske var alldeles rätt väder för Järnkorset? Dagen handlar ju inte om att skåda ut över världen, den handlar om att skåda inåt och se vad jag hela tiden lägger onödig kraft och energi på. Vad finns i mitt liv som jag bör förändra eller ge upp eftersom det ändå inte för något gott till mig?

Jag lämnade min svarta, glittriga sten i en glipa i trästolpen och tänkte på det jag nu lämnar bakom mig och vad jag istället vill välkomna in i mitt liv.

Vid järnkorset finns många hälsningar, meddelanden, målade stenar, väldigt speciella stenar och även andra saker människor valt att lämna bakom sig. På meddelandet här står: "Med ditt ljus fortsätter jag vandra. Jag älskar dig!"

Och vid det lilla kapellet har någon skrivit: "Acceptera och lita på dig själv!"

Dom flesta har gett upp försöken att vandra Camino-stigen för den har förvandlats till en syndaflod där vattnet forsar fram och på vissa ställen har det bildats stora dammar där det är omöjligt att gå runt utan man måste plumsa rakt genom pölen och man blir dyblöt om fötterna. Istället går dom flesta nu istället på sidan av bilvägen.

Regnet och diset ligger tätt över kullen.

Jag fortsatte mot nästa by, Manjarin, där jag hoppades finna ett café så att jag kunde få lite skydd för regnet ett tag. Men i Manjarin fanns bara ett skjul byggt av brädlappar och plast där några personer klädda i tempelriddarkläder har donativocafe. Ändå var där fullt av folk eftersom det är det ända stället som fanns i den pyttelilla byn.

Efter ytterligare några kilometer börjar det att gå nedför och vi ska ner 900 höjdmeter innan vi återigen når mer plan mark. Det är jobbigt att gå i branta nedförsbackar, man anstränger knäna och vaderna. Jag ser ibland äldre sydkoreanska kvinnor som "joggninglunkar" när dom vandrar med stavar. Nu fick jag för mig att testa detta i nedförsbackarna. Jag rör mig med mjuka rörelser och det känns jättebra. Jag känner mig som ett tufftufftåg som bara tuffar på i nedförslutet och jag joggar mig nerför till nästa by där jag får mig lite varm mjölkchoklad framför en öppen brasa. Därefter joggar jag vidare neråt till nästa by som för dagen får bli min slutdestination.

#elcamino #vandring #järnkorset

Imorgon kommer vi att gå upp till den högsta punkten på Caminon, vilket är ca 1 500 m ö h. De här bergen är alltså lite högre än topparna vi gick över i Pyrenéerna. Däremot var stigningen mycket brantare där, medan det här har stigit långsamt uppåt över en lång distans. Men imorgon blir det brantare då vi ska upp ca 350 m och sedan blir det väldigt brant nedför på andra sidan då vi ska ner 900 meter på 12 km distans. Jag gillar inte när det går brant nedför, särskilt inte om det är på en stig med en massa stenbumlingar som rullar iväg när man går på dom. Men i min Caminoapp står att man istället kan följa en mindre bilväg nedför berget, så det är min plan för imorgon.

På en av höjderna står en hög träpelare med ett järnkors längst upp. Det kallas järnkorset och det finns en tradition att man brukar ta med sig en sten hemifrån som man lämnar där. Den symboliserar något tungt i livet som man nu väljer att lämna bakom sig, lite som en återfödelse e?ler nystart i livet.

Den sten jag tagit med mig är en sten med ganska rå, men glittriga yta. Jag hittade den i Deje i Värmland när jag var där på ett sommarläger för två år sedan. Den har en speciell symbolik för mig, den symboliserar vår skugga som ser väldigt mörk ut, men som vi kan lära oss väldigt mycket av om vi tar oss tid att arbeta med den. Vår skugga är delar av oss själva som vi inte vill kännas vid och som vi är omedvetna om. Vi kan utforska den på olika sätt och det som är bra saker i vår skugga kan vi efter träning integrera mer i vår personlighet.

Om jag tar mig själv som exempel så tyckte jag att jag aldrig blir arg. Jag kunde knappt komma ihåg någon gång då jag varit arg och jag kände inte igen den känslan i mig. Det verkar ju fullständigt orimligt, vilket det också var. När jag kände mig trampad på så sa jag inte ifrån, istället blev jag ledsen och sedan pös det istället ut i form av passiv aggressivitet. Jag småtjurade, kom med syrliga kommentarer, satte mig på tvären osv. Nu när jag är medveten om det så kan jag istället förstå att klumpen i min mage som gör mig ledsen betyder att jag behöver stå upp för mig själv, sätta ner foten och säga ifrån verbalt.

Det är inte lätt att ändra beteende, först misslyckas man ibland och bär sig lite taffligt åt, men med lite träning så blir man bättre och bättre på det och till slut faller det sig mer och mer naturligt. Och när man "omprogrammerar"sina dysfunktionella beteenden så blir man automatiskt en mer harmonisk och gladare person. Det här är saker som jag delvis jobbat med själv, med hjälp av spirituella guider som ger goda råd via YouTube. På senare tid har jag haft mycket hjälp av min lärare och mina kurskamrater på en kurs i gestaltterapi som jag går på. Dessa personer är guld värda och dom "speglar" mig på ett kärleksfullt, men uppriktigt sätt. Dom talar om vad dom ser mig göra så att jag får möjligheten att utveckla nya mer funktionella beteenden.

Det man retar sig på när man ser andra göra det, är ofta något man har i sin egen skugga. Så nästa gång du retar dig på något som någon annan gör, så fråga dig varför detta gör dig upprörd? Uttrycker dom något som du också skulle vilja uttrycka? Håller du dig själv tillbaka och tillåter inte dig själv att uttrycka det du behöver?

#elcamino #vandring #järnkorset

I och med ankomsten till Astorga igår så lämnade vi officiellt mesetan, det ganska platta höglandet vi vandrat på den senaste 1 1/2 veckan. Det märktes redan igår på vägen till Astorga och idag har det fortsatt uppåt, men över en lång distans så det blev aldrig jobbigt brant.

Dagens vandring har gått genom väldigt många småbyar på väg upp mot bergigare trakter. Här på väg mot frukosten i Santa Catalina de Somoza.

Här finns gamla vackra stenhus.

Och i detta hus i Santa Catalina de Somoza föddes poeten Juan Rodriguez de la Fuente. Har aldrig hört talas om honom, men kanske kollar jag upp vad han skrivit då jag kommer hem igen?

Återigen går vi i skogar med tallträd och ljung. Det luktar så gott och jag får Sverige-vibbar!

Pilgrimer samlas och vilar sina trötta fötter vid en rastplats på vägen. Här är många personer jag träffat på de senaste dagarna: en dam från Kanada, en kille från Brasilien, en man och några ungdomar från Sydkorea.

Till slut kommer vi fram till slutmålet för dagen Rabanal del Camino. Sista kilometrarna är det fårstängsel brevid stigen. Där har folk petat in pinnar och gjort massor av kors i staketet.

#elcamino #vandring

Den första stad jag kom till idag var Hospital de Orbigo. Där fanns en enormt lång bro. Den går inte bara över vattnet utan fortsätter även på sidan om floden. Jag har sett det här också i andra städer. Vet inte om det kan vara så att vårfloden brukar svämma över eller om detta snarast är för att imponera.

Jag gick länge längs en väg och för ovanlighetens skull såg jag skyltar som visade avståndet dit jag var på väg. Vanligtvis får man gissa sig till hur långt det är. Det var jag ju bara tvungen att föreviga på ett kort.

Dagen började med regn och kyla, men så småningom kom solen fram och det blev riktigt varmt. Sakta men säkert åkte ett plagg i taget av, till slut även mina skalbyxor. Då hade jag bara mina långkalsonger kvar, men jag kunde ju inte förgås av värmeslag så jag tänkte att är det någon som tycker jag ser för dj-ig ut så får de väl blunda. Vägen gick segt uppåt, uppåt mer och mer.

På ett backkrön straxt innan dalgången jag var på väg till stod det här korset. Jag hittade en vacker vit sten som jag lade där. Jag tänkte att det kan representera min lite för snälla sida, det är bra om jag blir lite tuffare och står på mig mer. Jag har aldrig varit bra på det.

Nedanför en brant backe låg sedan byn jag var på väg mot och lite längre bort Astorga som var dagens mål.

Här min nyaste pilgrimskompis.

Och en skylt som säger att det nu är straxt över 27 mil kvar till Santiago de Compostela.

Här Plaza de Espagna i Astorga. Det är lite dött så här dags, spanjorer gillar att röja runt på kvällen.

En affär min dotter skulle gilla?

Och vad är det här? Disneyland?

Nej det är Gaudi som designat ett hus här åt en biskop, men sedan blev de oense om något och biskopen flyttade aldrig in här.

Porten till katedralen.

Och ytterligare en pilgrimsstaty.

Och här terrassen på baksidan på vårt härbärge som ligger på en kulle. Här är det lyx, vi bor bara fyra personer i varje rum. Här jobbar förresten en dansk volontär, han började prata danska med mig när han förstod att jag är svensk. Jag förstod nästan vad han sa.

:)

#elcamino #vandring #gaudi

Här kommer dagens upphittade citat:

"Just take a deep breath and smile. You are simply beautiful!"

Och nästa:

"People who wear masks are hiding something. Free your consciousness now!"

Vi bär väl alltid lite olika masker i olika sammanhang i våra liv, men det finns människor som aldrig riktigt vågar visa sig så som de verkligen är. Inte ens för sina närmaste familjemedlemmar eller sina närmaste vänner. Det blir svårt att tycka om sådana människor, för man får liksom aldrig riktigt något riktigt grepp om vilka dom egentligen är.

Tidigare har jag nog varit en sådan person. Jag tror det beror på att jag inte riktigt tyckte om mig själv och då tänkte att nog inte heller andra skulle tycka att jag dög om jag bara var mig själv, så jag försökte nog vara någon annan än den jag var och det blir ju inte så lyckat. Men med ett själsligt uppvaknande kom medvetenheten om att jag är helt finemang precis som jag är och nu vågar jag att bara vara mig själv.

Det är jag väldigt glad och tacksam för, det är en väldans befrielse! Vi har en tendens att säga taskiga saker till oss själva och förminska oss själva. Vi borde istället träna oss på att säga snälla och bra saker till oss själva och lära oss att vara vår egen bästa vän!

#elcamino #vandring