Tidigare i veckan passade jag på att ge mig ut på utflykt med Pärlan (husbilen) i det sköna vårvädret. Jag styrde kosan mot Stegeborg, som är en borg vars allra äldsta delar är från 800-talet e. Kr och Norrkrog, naturreservatet på andra sidan om vattnet vid Slätbaken som är en vik i den östgötska skärgården. Fortsätter man inåt viken här så hamnar man vid Göta kanals utlopp och lite längre in ligger staden Söderköping. Söderköping var för länge sedan en stor och viktig hamnstad, då vattennivån då var högre och Slätbaken gick hela vägen in dit och vid Stegeborg vaktade man inloppet från havet framförallt från fienden från öster. Som ni kanske vet så härjade ryssarna friskt här under början på 1700-talet och dom brände ner det mesta som kom i deras väg. Det är väl en av anledningarna till att vi i Norrköping har väldigt få riktigt gamla hus. Det är inte första gången vi haft problem med ryssarna!

Läs mer om rysshärjningarna:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/stormaktstiden/ryssharjningarna-1719-21

Planen var att åka dit den norra vägen över Vikbolandet, men det visade sig inte vara någon bra idé. Vägverket var nämligen i full fart med att göra förbättringsarbeten på vägen och jag har aldrig sett något liknande vägarbete tidigare. Sista milen innan Norrkrog var det fullt av lösa småsten på vägen, ja alltså betydligt mer sten än vad det normalt sett är på en grusväg. Medan jag körde hörde jag hur kaskader av sten slog upp på bilens underrede, stackars Pärlan blev stenblästrad och jag fattade ingenting. Hur kan det vara så mycket sten på en asfaltsväg? Efter några kilometer fick jag min förklaring när jag kom ifatt en av vägmaskinerna. Det verkade som om dom lagade ojämnheter genom att först spruta ut lite asfalt och därefter spruta ut grus på vägen, alltså som en omvänd dammsugare. Gruset hamnade inte bara i ojämnheterna utan spreds över hela vägbanan och så höll det på i en hel mil. Jag vågar inte tänka på hur Pärlan nu ser ut inunder!

Till slut kom jag i alla fall fram till Norrkrog där jag tidigare åkt förbi ett par gånger, men aldrig stannat då jag inte kände till att det fanns ett naturreservat där. Där ligger en camping, en stugby och en badplats.

Under högsäsongen finns här restaurant och kafé. Nu var det väldigt lugnt, bara ett fåtal husvagnsmänniskor var där.

Norra sidan av Slätbaken är en förkastning med branta berg och den här förkastningen löper sedan utmed Göta kanal och norra sidan av sjön Roxen och fortsätter sedan längs Göta kanal ända bort till staden Motala som ligger vid den stora sjön Vättern.

På andra sidan av vattnet ligger Stegeborg och där finns också en småbåtshamn och en hamnkrog som är väldigt trevlig.

Stora holkar nära marken. Vem brukar bo där? Fladdermöss eller kanske kattugglorna som lär finnas här? Borde dom inte vilja vara lite högre upp i trädet?

Några svanar hojtar till varandra. Kanske varnar dom varandra för att en människovarelse är på väg?

Båtägarna börjar också vakna till liv efter den mörka vintern.

Lite här och där finns viloplatser där man kan slå sig ner för en stunds reflektion.

Här växer det stensöta! Såna brukade jag ofta äta när jag var barn, jag gillade lakritssmaken.

Lite här och där växer det blåsippor. Inga mängder, men det är fint ändå och jag ser citronfjärilar också som vaknat till liv.

Vad härligt med fågelkvitter och hör ni tystnaden? Här finns inget buller i form av stora vägar med massor av bilar. Jag har saknat tystnaden, måste flytta snart för jag står inte ut med allt oväsen som finns inne i stan utan trivs bäst på platser där det finns så få vägar som möjligt. Ljudföroreningar påverkar mitt mående alldeles för mycket, jag vill bara höra naturen!

Nu bär det uppför mot dom fina utsiktsplatserna.

Därutåt ligger havet. Jag förvånas över hur smal viken är, man ser nästan inte öppningen.

I bergsskrevorna mellan bergsknallarna är det ganska fuktigt med mycket mossa och grönt.

Och här växer skägglav!

Och så kommer jag fram till berget som ligger ovanför campingen. Ser ni Pärlan därnere nära vägen?

Och där är borgen och färjan som är på väg dit just nu.

Lite vitsippor såg jag också. Allt är lite senare här än inne i stan, här ute vid havet är det nog ännu lite kallare?

Jag tar färjan över för att åka förbi Söderköping på hemvägen. På andra sidan borgen fanns väldigt fina ställplatser ända nere vid vattnet.

Jag passade också på att kolla in Skällviks kyrka, som jag tidigare bara sett från vägen.

Jag blir glad när jag ser gravar med mycket blommor på! Här finns det folk som bryr sig om sina döda släktingar. En färjvakt är det som ligger här, kanske en person som alla lokalbor kände?

Jag ser också en rolig gravsten som liknar Barbarpappa i formen.   Människorna som ligger här har ett väldigt konstigt namn. Är det ett hittepå-namn månntro? Nån som tröttnat på att heta Andersson?

Tyvärr har den gamla kyrkan stora sättningsskador, men det verkar som om reparationsarbete pågår.

Och en fin klockstapel i trä finns det.

#stegeborgsslottsruin #norrkrog #skällvik

Khalil Gibran, "Timeless Khalil Gibran Quotes that tell a lot about Love and Life"; (https://youtu.be/9xPM9tGdkWs):

#skönhet #khalilgibran

Idag är det stökigt här i Östergötland, både i Linköping och i Norrköping. Vi har "besök" av något gäng med danskar från högerextrema Stram kurs.

Dom roar sig med att attackera bussar, spårvagnar och blåljuspersonal och eldar dessutom upp bilar där dom drar fram.

Min gamla mamma bor i närheten av en av dom här platserna och som vanligtvis är en lugn plats. Jag hoppas hon inte märker så mycket av det för hon är redan tillräckligt orolig av sig som det är.

Jag tycker att dessa oönskade människor kan åka hem till sig själva och elda upp sina egna bilar istället! Det är svårt att tro att särskilt många här sympatiserar med dessa främlingar. Har dom inget bättre att ta sig för?

  

#hjärndödaidioter

Delar av One Voice Childrens Choir

One Voice Childrens Choir, "I Can Only Imagine" cover of MercyMe; (https://youtu.be/acwsBIl15zM):

#imagine

Några timmar efter att jag skrev om hur jag känner mig botad och hel i själen, så kom den här tarotläsningen upp som också säger att personen jag tycker så mycket om också har kommit igenom den svåra fasen.

Jag har tidigare beskrivit att min känsla var som om jag svikit och lämnat en vapenbroder svårt skadad ensammen mitt på ett slagfält - att jag kände mig så maktlös när jag inte tilläts hjälpa. Att nu höra att också han mår bra och är på bättringsvägen betyder väldigt mycket.

Jag känner mig så lycklig och tacksam mot Gud som hela tiden haft ett finger med i spelet och som alltid vill hjälpa oss att tillfriskna i själen!

Underbara Mariana med sin härliga energi.

MN Tarot, "*Pisces* Healing comes from the help of a true friend"; (https://youtu.be/U3aILmQRfJI):



#miraklerfinns

Om kärleken

Så sade Almitra, tala till oss om Kärleken. Och han lyfte sitt huvud och såg på människorna, och det kom en tystnad över dem. Och med stark röst sade han: 

..... 


Kärleken ger intet annat utom sig själv och tar intet utom från sig själv. Kärleken äger intet och kan ej heller ägas; ty kärleken är allt för kärleken. 

.....

Kärleken har ingen annan längtan än att fullborda sig själv. Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan: Att få smälta och bli lik en porlande bäck som sjunger sin melodi för natten. Att få känna smärtan av för mycken ömhet. Att få såras av er egen insikt om kärlekens väsen, och att blöda villig och med glädje. Att få vakna i gryningen med vingburet hjärta och tacksam för ännu en dag i kärlek. Att få vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens extas. Att få vända hem om aftonen i tacksamhet; och sedan sova med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna. 

Sedan talade Almitra igen och sade, Och vad kan du säga oss om Äktenskapet, mästare? 

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans när dödens vita vingar skingrar era dagar. Ja, ni skall vara tillsammans även i det tysta minnet av Gud. Men låt det finnas rymd i er samvaro, Och låt himlens vindar dansa mellan er. 

Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er få vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 


Ur "Profeten" av Khalil Gibran

Jag tycker så mycket om den här texten, den är så vis och vacker!

Kärlek, helt enkelt!!!

#khalilgibran

Kärlek är på något sätt så svårt och samtidigt så enkelt. Jag tror att anledningen till att vi tycker att det är så svårt är för att vi ofta missförstår vad kärlek är. Genom populärkultur som film, musik, böcker och noveller har vi indoktrinerats att få en bild av kärlek som är rosaskimrande och sockersöt. En förälskelse framställs ofta som den ultimata och sanna kärleken, vilket den givetvis inte kan vara. Då vi är förälskade är vi tungt dopade av signalsubstanser i vårt blod och det får oss att känna lyckorus, ömhet, känslor av tillit, samhörighet och kärlek. Dom signalsubstanserna gör att vi bara ser den andra personens goda egenskaper medan vi omedvetet blundar för dom dåliga. Föremålet för våra känslor framstår i det tillståndet alltid som ”prins/prinsessan charming” och det är till stor del en fantasibild vi är kära i.

Om känslorna består i sådär tre år tills hormonhalterna gått ner till normala nivåer igen, då kan det utvecklas kärlek. Det innebär att man behöver lära känna varandra utan och innan, att man vågar vara öppen och ärlig och visa sig som den man verkligen är – inte bara som en vacker fasad, utan att man också vågar visa upp sina fel och brister och att man också tittar på partnern med öppna ögon och nyfikenhet. Vi har alla fel och brister och dom kan man delvis jobba bort om bara viljan finns. Sedan finns det saker som är en del av vårt inre Jag och som kanske också irriterar partnern. Det kan vi inte ta bort med mindre än att vi känner oss stympade och olyckliga – att ta bort dom är som att förneka en viktig del av sig själv. Hur går det sedan då med relationen? Jag tänker att förhållandet kan utvecklas enligt några olika scenarion:

• Man inser att det här inte är en person man vill leva med under en längre tid och avslutar relationen.

• Man känner att det gnisslar i relationen, men fortsätter ändå relationen eftersom den ändå uppfyller något behov som man har. Det här är absolut inte ett förhållande byggt på kärlek, utan på att man känner någon form av beroende till sin partner. Jag vill att DU SKA GE MIG ekonomisk trygghet, status, känslomässig trygghet, ett sammanhang och tillhörighet, vara en vacker accessoar som mina vänner slänger avundsjuka blickar på, vara min pojk/flickvän eftersom det är normalt att ha en sådan. Det kan finnas en rädsla för att bryta upp och kännas  bekvämt att stanna kvar i det kända och så vidare. Motiven är nog lika många som det finns människor på jorden.

• Man känner kärlek och respekt för partnern, men inser att det finns sidor hos personen som man inte kommer kunna eller vilja acceptera om man skulle fortsätta vara ett kärlekspar, alltså måste någon förändring ske. Kanske blir man väldigt goda vänner istället och umgås i ”lagom stora portioner” (det kan ju bli knepigt då den ena träffar en ny partner som också får partnerns ex på köpet) eller också önskar man varandra lycka till med framtiden och går åt olika håll. Om man går åt olika håll så måste man ju också uppriktigt hoppas att den andra ska bli lycklig med någon annan, då är det stark kärlek man känner för den personen fastän man väljer att släppa hen fri. Om man däremot känner svartsjuka då exet träffar en ny, då är det ju inte kärlek utan någon form av ägande- eller maktbehov som man ger uttryck för.

• Man känner kärlek och respekt för partnern och trots att man inser att det också finns jobbiga sidor hos personen, så kan och vill man ändå acceptera dom (under överskådlig tid framåt) och fortsätta relationen. Båda personer är öppna och ärliga mot varandra, känslomässigt närvarande i relationen, villiga att ge och ta i samma utsträckning och beredda att jobba på dom problem som ändå kommer uppstå, och att inte prata skit om varandra till andra.

Ja det sistnämnda är ju den ideala relationen, men hur många är det som lyckas ha en sådan relation? Jag tror att väldigt många stannar i en relation som man inte är riktigt lycklig i, av helt andra anledningar än att man känner sann kärlek för den personen.

Jag tror att vi ofta tänker på kärlek som en väldigt begränsad resurs, men egentligen är den oändlig. Man känner inte bara kärlek för sin kärlekspartner utan också för sina barn, föräldrar, syskon, en del vänner och bekanta. Kärleken tar ju inte bara slut, men den kan ha olika form beroende av vad man har för relation till personen. Kärlek handlar inte om vad JAG VILL HA av dig, utan istället om VAD JAG VILL GE dig! Mina egna behov är något jag själv måste lära mig att ge till mig själv, inte kräva att få av någon annan. Först när man har förstått det och lärt sig att älska sig själv så är man redo att älska någon annan. Innan det sker har man inte förmåga att älska någon annan utan att förvänta sig att få något tillbaka. Det du får av den andra är grädden på moset, inte det du behöver för att överleva. Att överleva och må bra måste man klara av på egen hand!

Thich Nhat Hanh har sagt att för att älska någon så måste man först förstå den personen. Att förstå varandra blir så mycket lättare då vi kommunicerar tydligt och klart och inte lämnar en massa saker osagda för den andra att tolka bäst den vill och kan. Det är också väldigt viktigt att lyssna uppmärksamt och inte sitta och tänka på något annat under samtalet. Människor uttrycker ofta saker ”mellan raderna”, ibland medvetet men oftast helt omedvetet.

Något jag har kommit till insikt om under den senaste tiden är att jag inte kan bestämma om jag ska känna kärlek för en person eller inte, det finns tyvärr ingen on/off-knapp. Det enda jag kan göra är att acceptera att jag känner kärlek till en person som inte besvarar mina känslor, att försöka att inte känna det jag känner fungerar däremot inte. Trösten är väl att kärleken inte är begränsad till en enda person, så med tiden kommer jag sannolikt att kunna hitta en partner som också älskar mig tillbaka. Det är inte längre någon jobbig känsla, för nu verkar mitt övergivenhetstrauma vara helt läkt och jag känner bara värme och kärlek både för mig själv och för personen ifråga, och så en god förhoppning för min egen framtid på kärleksfronten.

Nej det saknas on/off-knapp för känslor! Lite opraktiskt kanske, men det funkar också bra att bara acceptera att känslan finns där. Jag vet att den finns där och omfamnar den och den skadar mig inte på något sätt.

#omkärlek

På nyheterna idag såg jag ett inslag där man resonerade om vilka människor som kan utföra handlingar såsom dom som har begåtts mot civilbefolkningen i Butja i Ukraina. Det hemska svaret är att vi nästan alla skulle kunna begå en sådan handling då vi beordras till det!

1961 genomfördes en mycket känd psykologisk studie, Milgrams lydnadsexperiment, där man ville se i vilken utsträckning människor är beredda att göra någon annan illa då man beordras till det. Försökspersonerna var inte medvetna om att det var deras beteende som studerades, utan istället hade dom fått information om att det gällde en studie om inlärning och minne där man skulle se om en bestraffning ökade förmågan av inlärning. Dom riktiga försökspersonerna trodde att dom var assistenter till försöksledarna och deras uppgift var att dela ut elstötar till dom fejkade försökspersonerna, då dom svarade fel. I verkligheten delades inga elstötar alls ut, för dom fejkade försökspersonerna var skådespelare som bara låtsades få allt starkare och smärtsammare stötar.

Och resultatet då, hur gick det? Många började ifrågasätta sin handling och ville avsluta experimentet när skådespelarna uppvisade mycket smärta och bönade och bad att försöket skulle upphöra, men när försöksledaren sa att dom skulle fortsätta och att han hade ansvar för det som skedde så lydde dom flesta försökspersonerna och fortsatte att dela ut allt starkare och smärtsammare elstötar ända tills skådespelarna fejkade en avsvimning. Det var bara ett mycket litet antal personer som hade så mycket civilkurage att dom vägrade att fortsätta att dela ut elstötar.

En försöksperson som ifrågasätter genomförandet av experimentet, tydligt känslomässigt påverkad av det som sker.

Med den vetskapen kan man lätt föreställa sig hur det är om man är soldat som hetsas att tycka illa om sina motståndare och som sannolikt också utsätter sig för stor fara om man vägrar lyda sina överordnades order. Sannolikheten att man i det läget inte gör det som man beordras till att göra är dessvärre mikroskopiskt liten. Här nedan följer en kort video om försöket.

ETSMedia, ”Shock room” Milgrams lydnadsexperiment Trailer; (https://youtu.be/K1OrocVT4qg):

#vemkanslakta